Return to search

Dispaschören i Europas farvatten : Om domstols behörighet enligt Bryssel I bis-förordningen

Utredning och avgörande genom partikulärdispasch är en sjörättslig konfliktlösningsmetod vid tvister om sjöförsäkringar. Dispaschören har att som första instans befatta sig med tvisten, och grundar sin behörighet på en tvingande forumregel i 17:9 sjölagen. I den här uppsatsen undersöks om förfarandet även måste iakttas vid tillämpningen av Bryssel I bis-förordningen. I NJA 2000 s. 3, ansågs försäkringstagarens rätt enligt art. 11.b Bryssel I bis-förordningen att väcka talan vid sitt hemvistforum, gå före det obligatoriska dispaschförfarandet. Detta eftersom det inte är möjligt att i en dispaschprocess utverka en exekutionstitel. HD:s avgörande har ifrågasatts. Anledning därtill är att Bryssel I bis-förordningen bygger på ”domstols” behörighet, vilket är ett begrepp som enligt vedertagen uppfattning ska tolkas autonomt, och som på goda grunder kan anses omfatta dispaschören. Förordningen reglerar vidare den internationella och, i viss mån, lokala behörigheten, medan möjligheten att fördela mål på olika domstolar allt efter deras sakliga kompetens, ankommer på medlemsstaterna. Art. 11 jämte art. 39 Bryssel I bis-förordningen sätter dock upp hinder mot det obligatoriska dispaschförfarandet. En tolkning av art. 11 Bryssel I bis-förordningen tar sin utgångspunkt i bestämmelsens syfte, det vill säga att bereda försäkringstagaren ett starkare skydd. Jämte en systematisk tolkning, där särskilt art. 39 Bryssel I bis-förordningen måste beaktas, kan den slutsatsen dras, att art. 11 förutsätter en möjlighet att inleda ett rättegångsförfarande för utverkande av en verkställbar dom. Både en försäkringstagare och en försäkringsgivare måste därför kunna väcka talan vid allmän domstol. Samtidigt bör försäkringstagaren ha kvar möjligheten att väcka talan mot försäkringsgivaren hos dispaschören, vilket däremot inte torde vara möjligt för försäkringsgivaren, när den senare väcker talan med stöd av art. 14.1 Bryssel I bis-förordningen. Den ovanstående slutsatsen får även verkningar på möjligheterna till prorogation. Prorogation till dispaschören bör tillåtas, med det föreligger hinder mot att, i enlighet med behörighetsfördelningen, hänskjuta en tvist till dispaschören på grund av bristande saklig behörighet, vid fall av prorogation till allmän underrätt. Det måste således vara möjligt att inleda ett rättegångsförfarande vid allmän underrätt genom prorogation, i mål enligt 17:9 sjölagen. Vidare bör det vara möjligt att inleda ett rättegångsförfarande hos dispaschören genom tyst prorogation. Det torde dock åligga dispaschören att informera försäkringsgivaren om de risker ur verkställighetssynpunkt som är förenade med ett sådant samtycke.

Identiferoai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:oru-42146
Date January 2015
CreatorsDacker, Mattias
PublisherÖrebro universitet, Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete
Source SetsDiVA Archive at Upsalla University
LanguageSwedish
Detected LanguageSwedish
TypeStudent thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text
Formatapplication/pdf
Rightsinfo:eu-repo/semantics/openAccess

Page generated in 0.0019 seconds