Några av de straffprocessuella tvångsmedel som används mest inom polisen är husrannsakan, kroppsbesiktning och kroppsvisitation. I Sverige är skyddet av den personliga integriteten reglerad i grundlagen, varje medborgare är således skyddad mot påtvingade ingrepp som till exempel kroppsbesiktning och kroppsvisitation. Inskränkningar i detta grundlagsskydd får endast ske om stöd för ingreppet finns i lag. Den lag som reglerar detta är Rättegångsbalken och där står vilka kriterier som måste vara uppfyllda för att tvångsmedlen ska få användas. Vad händer om man istället för de krav som rättegångsbalken ställer upp använder sig av den enskildes samtycke för att utföra till exempel en husrannsakan? Blir det då inte ett påtvingat ingrepp och därmed godtagbart att genomföra trots avsaknad av lagstöd? Rättsläget är mycket oklart vilket vållat stor osäkerhet då varken JO, propositioner eller andra utredningar kan ge ett tillfredsställande och entydigt svar på frågan. En annan fråga som diskuterats är huruvida ett lämnat samtycke är ett verkligt samtycke eller om det lämnats efter medvetna eller omedvetna påtryckningar av till exempel polis. Det mest anmärkningsvärda vi kommit fram till i detta arbete är att samtyckets betydelse vid tvångsmedelsanvändning är så sparsamt reglerad i lagen, endast på ett ställe står det uttryckligen, nämligen i Rättegångsbalken 28:1 – reell husrannsakan.
Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:umu-27374 |
Date | January 2006 |
Creators | Persson, Patrik, Stensrud, Stefan |
Publisher | Umeå universitet, Polisutbildningen, Umeå universitet, Polisutbildningen |
Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
Language | Swedish |
Detected Language | Swedish |
Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
Format | application/pdf |
Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0015 seconds