Hate crime is an umbrella concept where the motive is to violate an individual or group based on their ethnicity, skin color, religious beliefs, sexual orientation, or gender identity or expression. This study examined police reports from the year 2018, marked as hate crimes. The sample consisted of 8 cases of violent crimes containing, a completed interrogation, an identifiable hate motive and where the offense was made by either a majority offender on minority victim or a minority offender on minority victim. The study aimed to examine whether the police use stereotypes to enable quick and easy identification of an underlying motive. Athematic analysis was used to examine if stereotypes were being utilized and if any differences occurred between the handling of cases of majority-on-minority versus minority-on-minority. Two theoretical frameworks were used to understand the mechanism behind the use of stereotypes, and which victims who are assigned most sympathy from society and can thereby be defined as ideal victims of hate crime. The results indicated that the hate motive was expressed more explicitly in cases where the offender belonged to a majority group. These cases also contained more stereotypical traits, which could make it easier for law enforcement to recognize the hate motive. In the dominant part of the examined cases, both stereotypical and non-stereotypical traits were visible, indicating that law enforcement partly forgoes these stereotypes when identifying the hate motive. More training would be beneficial to stress the importance of a more detailed description of the hate motive in the report's criminal text - and how it determines the success of the investigation. / Hatbrott är ett paraplybegrepp och innebär brott där motivet är att kränka en individ eller grupp på grund av deras etniska ursprung, hudfärg, trosbekännelse, sexuella läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck. Studien undersökte brottsrapporter från polisens register år 2018 som blivit markerade som hatbrott. Urvalet bestod av 8 misshandelsfall som innehöll förhör, ett identifierbart hatmotiv och där förbrytelsen var utförd av antingen en majoritetsförövare på ett minoritetsoffer eller en minoritetsförövare på ett minoritetsoffer. Syftet med studien var att undersöka om polisen använder stereotyper för att snabbt och lätt komma fram till rätt underliggande motiv. En tematisk analys användes för att undersöka om stereotyper användes, samt om det förekom skillnader mellan hanteringen av fall från majoritet-på-minoritetsgruppen och minoritet-på-minoritets gruppen. Två teoretiska ramverk användes för att förstå mekanismen bakom användningen av stereotyper samt vilka offer som kan anses definieras som ideala hatbrottsoffer. Resultaten indikerade att hatmotivet blev presenterat mer explicit i de rapporter där förövaren tillhörde en majoritetsgrupp. Dessa fall innehöll även fler stereotypiska drag, vilket kan innebära att polisen har lättare för att känna igen hatmotiven. I majoriteten av de undersökta fallen framkom det att de flesta innehöll både stereotypiska och icke stereotypiska drag, vilket visar att polisen faktiskt frångår stereotyperna till viss del i processen att identifiera motivet. Därtill skulle mer utbildning vara mer fördelaktigt för att betona vikten av en mer detaljerad beskrivning av hatmotivet i brottsrapportens fritext - och hur detta avgör undersökningsprocessens framgång.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:mau-60259 |
| Date | January 2023 |
| Creators | Blem, Maria, Kruuse av Verchou, Stephanie |
| Publisher | Malmö universitet, Fakulteten för hälsa och samhälle (HS) |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | English |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.002 seconds