Bachs cellosviter är ofta föremål för lärande för elbasister. Detta trots att verket skrevs för över två hundra år sedan och elbasen bara har funnits sedan mitten av 1900-talet. Verket är skrivet för en cello, ett instrument som inte har mycket gemensamt med elbasen. Utifrån intervjuer med fem elbasister, vill denna studie redogöra vad som har motiverat dem att lära sig alternativt inte lära sig att spela verket. Fokus är därmed på motivation och lärande. Genom att tillämpa förväntan/värde-modellen analyseras materialet. Fyra faktorer definieras för individens motivation i denna modell, nämligen interna och externa faktorer, förväntan/värde samt kostnader. I tre av fem fall som studeras är motivationen till lärandet av cellosviterna något som äger rum inom högre utbildningskontexter. Här betraktas dessa utbildningskontexter som legitimt perifert deltagande i praxisgemenskap enligt Lave och Wengers teori om situerat lärande och cellosviterna blir del av kunskapsinnehållet. Studien visar både att motivationen till lärande av cellosviterna kan analyseras genom förväntan/värde-modellen, och att modellen ger svar på varför andra elbasister väljer att inte lära sig stycket. De som väljer bort att lära sig cellosviterna gör det eftersom det hos dem saknas en av de ovannämnda faktorerna, nämligen värde.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:lnu-109596 |
| Date | January 2021 |
| Creators | de Rada Moniz, Carlos |
| Publisher | Linnéuniversitetet, Institutionen för musik och bild (MB) |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0021 seconds