Bakgrund: Vid idiopatisk lungfibros (IPF) är dyspné det dominerande symtomet, vilket påverkar gångsträckan. Andra patientkategorier har ökat gångsträckan och minskat dyspnén efter inspirationsmuskelträning (IMT). Endast två studier angående IMT för personer med IPF har hittats och ingen av dessa studier har IMT som enda studieintervention. Syfte: Syftet var att undersöka om IMT ökar andningsmuskelstyrkan (MIP), om gångsträcka och dyspné förändras efter träningen samt om det finns ett samband mellan MIP och gångsträcka, MIP och dyspné samt gångsträcka och dyspné. Metod: Single-subject experimentell design användes. Sex personer med IPF deltog. IMT genomfördes under åtta veckor. Under baslinje, intervention och cirka sex veckor efter interventionsslutet mättes MIP med Micro RPM® och gångsträcka med sex-minuters gångtest. Dyspnén skattades med Borg CR-10-skala och University of California San Diego Shortness of Breath Questionnaire (UCSD SOBQ). Resultat: Resultatet varierade mellan studiedeltagarna. Fyra deltagare ökade MIP. Fem studiedeltagare hade en kliniskt relevant ökning av gångsträcka. Fyra deltagare hade en kliniskt relevant minskad dyspné vid skattning med Borg CR-10 i vila eller UCSD SOBQ. Korrelationen mellan MIP och gångsträcka var signifikant för två studiedeltagare med rs 0,88 respektive 0,99. Konklusion: IMT kan öka MIP och ge kliniskt relevanta förbättringar av gångsträcka och dyspné. Alla studiedeltagare drar ej nytta av träningen. Fortsatta studier behövs för att undersöka vilka som har nytta av IMT och vilken träningsmängd som behövs för att uppnå förbättring. / Introduction: In idiopathic pulmonary fibrosis (IPF), dyspnoea is the predominant symptom that affects walking distance. In other patient categories, walking distance has been increased and dyspnoea has been reduced after inspiratory muscle training (IMT). Only two studies on IMT for people with IPF have been found and none of these studies have IMT as the sole study intervention. Purpose: The purpose was to investigate whether IMT increases respiratory muscle strength (MIP), if walking distance and dyspnoea alter after practice, and if there is a relation between MIP and walking distance, MIP and dyspnoea and walking distance and dyspnoea. Method: Single-subject experimental design was used. Six people with IPF participated. IMT was carried out in eight weeks. During baseline, intervention and about six weeks after the intervention, MIP was measured with Micro RPM® and walking distance with a six-minute walk test. Dyspnoea was estimated with Borg CR 10-scale and the University of California, San Diego Shortness of Breath Questionnaire (UCSD SOBQ). Results: The results varied among the study participants. For four participants, the MIP increased. Five study participants had a clinically relevant increase in walking distance. Four participants had a clinically relevant reduction in dyspnoea on measuring with Borg CR 10 at rest or UCSD SOBQ. The correlation between MIP and walking distance was significant for two study participants with rs 0.88 and 0.99, respectively. Conclusion: IMT can increase MIP and provide clinically relevant improvements in walking distance and dyspnoea. All study participants do not benefit from exercise. Further studies are needed to determine which ones have the advantage of IMT and the amount of exercise needed to achieve improvement.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:liu-134429 |
| Date | January 2017 |
| Creators | Mäkimaa, Birgit |
| Publisher | Linköpings universitet, Avdelningen för fysioterapi |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | English |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0029 seconds