Under de senaste årtiondena har förståelsen ökat för att förmågan till självreglering är central för barns utveckling. Den ses som grundläggande för att kunna relatera och kommunicera med andra och också hur vi klarar av den stress och de påfrestningar som livet ibland innebär. Syftet med den här uppsatsen har varit att försöka förstå om, och i så fall hur, man kan koppla förändringar av förmågan till självreglering hos barn till interventioner under en Theraplaybaserad behandling och om förändringarna är märkbara i vardagen. Undersökningen är gjord i tre delar. I den första har jag följt tre behandlingar genom film under de första fem respektive sex sessionerna och i den andra delen har jag intervjuat behandlarna. Fokus har legat på om man kan se att barnets förmåga till självreglering ökar och vad behandlaren gör som åstadkommer detta. Den tredje delen består av enkäter som föräldrarna fått fylla i före behandlingens början och sedan efter fem respektive sex behandlingssessioner. Detta för att jag ska få en bild av om förändringen är märkbar även utanför behandlingsrummet. Resultatet visar att det skett förändringar framför allt i barnets förmåga till känslomässig reglering och i förmåga att relatera. Den förändring som är mest påtaglig är att förmågan till ögonkontakt har ökat för alla tre barnen både med behandlaren i rummet och med föräldrarna hemma.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:umu-41635 |
| Date | January 2008 |
| Creators | Baruch-Jackson, Suzanne |
| Publisher | Umeå universitet, Psykoterapi |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0917 seconds