Some places which once were celebrated by many slowly become places of desolation and social problem while others built with similar intentions and forms continue to flourish. This is typically true of a number of large residential neighbourhoods of Post-World War II Europe and many cities of the global South. Large residential environments have been extensively studied since their emergence in the early 20th century, but often from disciplinary perspectives. Moreover, studies have often focused on singular aspects of these environments. Thus, knowledge of how large residential environments develop as places once created, and what the residents’ role in this process is, remains fragmented and hardly usable for effective urban design/planning interventions. Studies, particularly in the last decade, have begun to show the usefulness of the notion of place as an integrative conceptin housing research. This thesis aims to contribute to interdisciplinarydiscussions on large residential environments by drawing upon theories of space and place from vast fields of social and human sciences, and using anthropological and historical research methods. It explores the multiple ways and means that large residential environments gain their material and social identity as places. The main interest is to understand how the residents perceive, receive and appropriate living environment, and how that contributes to the becoming of the places. Based on such a notion of place, the study presents a critical review of the current transformation of Addis Ababa and its ongoing large-scale housing development. Residents’ ways of articulating their needs, desires, and values are investigated ethnographically and in relation to the socio-political, historical and spatial contexts within which they are taking place.The findings of the study are presented in four academic articles, and in an introductory essay. Each article addresses the main research question (i.e. “how residential places become”) from different angles: Article I (History, Modernity and the Making of an African Spatiality) explores place as a construction of historical and socio-political processes; ArticleII (Socio-SpatialTensions and Interactions: An Ethnography of Condominium Housing of Addis Ababa) and Article III (Home-looseness in Large Residential Environments?) explores place as an assemblage of multiple spatial practices and experiences. Article IV (Sustainable Urbanism: Moving Past Neo- Modernist & Neo-Traditionalist Housing Strategies) explores place as a product of particular urban design/planning paradigm.The findings of the thesis show that the key processes that shape spaces into places are highly embedded in the dialectical relationship between larger structures (i.e. social, economic, political and physical) and the everyday practices of people within the built environment. The findings also show that this relationship is highly mediated by local experiences of modernity. Thus, for example, when modernity is sought as an end, as in the case of the condominium housing of Addis Ababa, a fragile and often paradoxical relationship develops between people and their places as could be seen by the weak senses of place or attachment among condominium residents. One implication for urban design/planning practice is the recognition that place (or the home-place) is predominantly a process, and in the context of modernity, placemaking is highly contested because the process is evaded and people’s relationships with place overridden. Based on the findings, the limits and potentials of the urban design or planning are highlighted. It is recommended that theories of place- becoming – implying understanding of a place as an open-ended process and spatial experiences of ordinary people as the fundamental aspect of place – should be the integral basis of placemaking understanding and practice. Design ethnography is suggested as a possible way to promote placemaking practices closer to the multiple experiences of ordinary people / residents. / Några platser som tidigare prisats av många blir långsamt platser som ligger övergivna och får sociala problem medan andra som byggts med liknande avsikter och med likartad bebyggelse fortsätter att blomstra. Detta gäller särskilt många stora bostadsområden i Europa efter andra världskriget och många städer i det globala Södern. Stora bostadsområden har undersökts utförligt sedan de kom till i början av 1900-talet, men ofta ur ett disciplinärt perspektiv. Dessutom har undersökningarna ofta fokuserat på enskilda aspekter av dessa omgivningar. På så sätt har kunskapen om hur stora bostadsområden utvecklas som platser när de väl skapats och vilken roll som de boende spelar i denna process förblivitfragmentiserad och knappastanvändbar för effektiva insatser inom urban design och planering. Undersökningar särskilt under det senaste årtiondet, har börjat visa användbarhetenav begreppet om plats som ett integrativt koncept ibostadsforskningen. Denna avhandling syftar till att bidra till tvärvetenskapliga diskussioner om stora bostadsområden genom att utnyttja teorier om utrymme och plats från vidsträckta fält inom social- och humanvetenskaperna och genom att använda antropologiska och historiska forskningsmetoder. Den forskar om de många sätt och medel genom vilka stora bostadsområden får sin materiella och sociala identitet som platser. Det viktigaste är att förstå hur de boende uppfattar, mottar och tillämpar dem och hur det bidrar till hur platserna utvecklas. Baserad på ett sådant begrepp om plats presenterar undersökningen en kritisk granskningav den nuvarandeombildningenav Addis Abeba och dess pågående storskaliga bostadsutveckling. De boendes sättattuttrycka sina behov, önskningar och värderingar undersöks etnografiskt och i jämförelse med de sociopolitiska, historiska och spatiala ramar inom vilka de äger rum.Undersökningens resultat presenteras i fyra akademiska artiklar som sedan sammanfattas och kopplas ihop till en inledande monografi. Varje artikel tar upp den viktigaste forskningsfrågan (t.ex. ”hur bostadsområden blir till”) från olika vinklar: Artikel I (Historia, Modernitet, och Skapandet av en afrikansk rumslighet) utforskar plats som en konstruktion av socio-historiska processer; Artikel II (socio-spatiala spänningar och interaktioner: Enetnografi om bostadsrätter i Addis Abeba) och artikel III (Hemlöshet i storabostadsområden?) utforskar plats som en samling rumsliga metoder och erfarenheter. Mer specifikt utforskar Artikel II hur politiska intentioner och folks förväntningar och deras vardagliga användningar av rymd, form och plats och Artikel III utforskar hur hem och platser formas som ett resultat av olika former av rumslig disposition, inom de ramar och de restriktioner som bestämts av hegemonisk rumslig praktik. Artikel IV (Hållbar urbanism: Att gå förbi neomodernistiska & neotraditionella bostadsstrategier) utforskar plats som en produkt av särskilt paradigm av urban design/planering.Avhandlingens resultat visar att de viktigaste processerna som skapar platser av utrymmen ligger lagrade i det dialektiska förhållandet mellan större strukturer (dvs. sociala, ekonomiska, politiska och fysiska) och vardagliga rutiner för människor inom den byggda miljön. Resultaten visar också att detta förhållande har en stor förmedlande funktion i moderniteten. På så sätt ökar spänningent t.ex. inom den förstärkta moderniteten mellan det globala och det lokala, mellan makro och mikro, mellan struktur och verkan och i sista hand mellan utrymme och plats.Men viktigast av allt när modernitet söks som ett ändamål i sig, som i fallet med bostadsrätter i Addis Abeba, utvecklas ett ömtåligt (dvs. ytligt och paradoxalt) förhållande mellan stora platsers identitet och folks rutiner som man kunde se av de svaga känslor för platsen ( eller tillgivenheten) bland bostadsrättsinnehavarna. En slutsats av urban design/planeringspraxis är insikten att plats(ellerhemvist) är företrädesvis en process och inom ramen för moderniteten är urban förnyelse och platsskapande försök omstridda eftersom processen avbryts eller undviks. Baserat på resultaten, framhävs begränsningarna och möjligheterna för urban design eller planering. Det rekommenderas att teorierna om hur en plats blir till vilket innebär förståelse för plats som en öppen process och en rumslig erfarenhet för vanliga människor som den grundläggande aspekten på plats – borde vara den väsentliga grunden för insikt och rutin i platsskapandet. Ett reflexivt tänkande i praktik och teori föreslås, vilket innebär en metod som omprövar sina grundläggande premisser/teorier och erkänner kontextens betydelse. Några idéer om etnografisk design föreslås som ett sätt att främja sådana metoder. / <p>QC 20150423</p>
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:kth-165097 |
| Date | January 2015 |
| Creators | Ejigu, Alazar |
| Publisher | KTH, Bebyggelseanalys, Stockholm |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | English |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Doctoral thesis, comprehensive summary, info:eu-repo/semantics/doctoralThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
| Relation | TRITA-SOM, 1653-6126 ; 2015:03 |
Page generated in 0.0028 seconds