This study examines how well the children’s perspective is taken into account in modern day urban planning, according to professionals within the field. It highlights both positive and negative experiences of the implementation of this perspective, in order to distinguish both flaws and strengths in the current methods. The study shows that some adults still regard children’s ideas as unnecessary, and that this is caused by the misconception that children’s wishes have a tendency to be unrealistic. Despite this image still occurring, there is often a willingness to include the children’s perspective. However, the resources to do so are often lacking, resulting in an unsatisfactory inclusion of children and their thoughts, in favor of more demanding and technical perspectives. Because of this, what is phrased as a children’s perspective is sometimes rather the image of what adults believe the children want, without actually having communicated with them. The analysis furthermore shows that the children’s perspective is often considered only after issues have arisen, when important decisions have already been made. In order to emphasize the importance of the children’s perspective, the UN:s Convention of the Rights of the Child has been acknowledged as a law in Sweden. However, the actualization of UN:s convention into planning procedures is lagging, possibly because it has not been properly adapted for the planning context, and is therefore difficult to apply to real life planning. The Swedish Planning and Building Act (PBL) has however not been adapted to incorporate the values of the UN:s convention in an urban planning context. Even though PBL requires affected parties to be consulted during the planning procedures, children are not mentioned as a specific group and are therefore sometimes forgotten. The study concludes that the planning procedures today do not fully live up to the intentions of the UN:s convention. However, the development seems to be heading in the right direction, even though the change is taking time. / I denna studie undersöks, genom en nulägesanalys, hur väl yrkesverksamma planerare och BKA-konsulter upplever att barnperspektivet tas hänsyn till i dagens samhällsbyggnadsprocesser. Ambitionen är att identifiera god praxis för inkludering av barnperspektivet, genom att lyfta positiva erfarenheter av, och brister i, implementeringen av barnperspektiv i dagens planeringsarbete. Rapporten utforskar vidare till vilken grad det deltagande som sker idag upplevs leda till meningsfull förändring, och vad som kan vara anledningar till att barnperspektiv ibland fastnar i välvilliga ord i lagstiftning och styrdokument snarare än att omsättas i praktiken. Genom att belysa dessa frågor är ambitionen att rapporten ska bidra till en bättre diskussion angående inkludering av barnperspektivet i den fysiska planeringen. Synen på barn och barns deltagande lyfts under studien som problematisk. Det framgår att vissa aktörer i beslutsfattande roller har en förutfattad mening om att arbete med barnperspektiv inte är meningsfullt, eftersom man antar att barnens önskemål kommer vara orealistiska. Detta anges vara en av anledningarna bakom varför diskussioner med barn ibland inte förs, och är en bidragande faktor till att andra perspektiv ofta prioriteras högre. Trots denna bild finns det ofta en vilja att involvera barn i dagens planeringsprocesser, men det saknas i många fall resurser att kunna göra detta fullt ut. Både mer tid och ekonomiska resurser behöver avsättas för att barnperspektivet ska kunna analyseras i tillfredsställande grad. Ett resultat av det ibland otillräckliga arbetet med barnperspektiv är att mycket av det som presenteras som barnperspektiv ofta inte alls är barnens perspektiv, utan istället en bild vad vuxna tror att barnen vill ha, då man aldrig kommunicerat med barnen. En identifierad ofta motarbetande kraft sett till barnperspektivet, är dagens höga ambitioner på bostäder, kombinerat med en kommersiell planprocess, som båda tar fokus från barnperspektivet. Barnperspektivet undersöks ibland inte i tillräcklig grad i standardprojekt, utan ofta kommer ofta först in om och när problem uppstått och viktiga beslut redan fattats. Analysen visar därutöver att barnkonventionens inkorporering i dagens planeringsprocesser ligger efter, trots att barnkonventionen är antagen som svensk lag och därför bör följas. Ett problem med att lyfta in barnkonventionen som lag utan att anpassa den till en planeringskontext är dock att den blir svårapplicerad. Barnkonventionen är i sin natur generellt formulerad, vilket gör att den efter dess inkorporering blir svårtillämpad. Den säger inte så mycket eftersom den varken ställer krav eller mer specifik vägledning i planeringsfrågor. Däremot finns det sedan länge kravställning i PBL som uttrycker att samråd ska ske med berörda parter. Barn som specifik grupp nämns dock inte här och glöms därmed ofta bort, antingen avsiktligt eller omedvetet. Sammanfattningsvis visar studien på att dagens planeringsarbete inte fullt ut lever upp till barnkonventionens intentioner. Trots detta noteras att utvecklingen går i rätt riktning, om än långsamt.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:kth-334555 |
| Date | January 2023 |
| Creators | West Wittenberg, Markus |
| Publisher | KTH, Urbana och regionala studier |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | English |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
| Relation | TRITA-ABE-MBT ; 23502 |
Page generated in 0.0245 seconds