Det anmäls cirka 20 000 fall av kvinnomisshandel i hemmet årligen. Denna nedslående fakta innebär att problemet är väldigt stort och att det tillhör polisens vardag att hantera dessa brott. Att kanske dagligdags få ta sig an fall av kvinnomisshandel kräver god förberedelse och kunskap. I takt med att intresset för problematiken kring kvinnomisshandel i samhället ständigt ökar så har detta även avspeglats i den polisiära organisationen. Vi har gjort intervjuer för att undersöka tre olika polismyndigheters arbetsförfarande och lokala samverkan med andra aktörer gällande våld mot kvinnor i en nära relationssituation. Vi har även tagit reda på hur de tre orterna utbildar sin personal i problematiken kring arbetet med denna typ av brottslighet, samt hur utvärdering sker av polisens arbete. Resultatet av intervjuerna visar på att de tre myndigheterna insett hur komplext och problematiskt det är att jobba mot våld i nära relationer. Något vi kan konstatera är att det satsas mycket på att bekämpa denna typ av brottslighet. Satsningarna sker i form av klara riktlinjer för hur förstahandsåtgärder skall utföras och handlingsplaner som engagerar lokala aktörer. Vi fann dock skillnader mellan polismyndigheterna när det gäller utbildning till poliser i yttre tjänst. Även polisens utvärdering av arbetet med våld i nära relationer ser olika ut på de granskade polismyndigheterna.

Varje dag läser, hör och ser vi från massmedia om kvinnor som blir utsatta för våld av män i olika former. Via massmedia förmedlas det till samhället och allmänheten om kvinnor som blir våldtagna, misshandlade och verbalt vanärade. I denna rapport har vi valt att inrikta oss på den grupp våldsutsatta kvinnor som stannar kvar i en otrygg partnerrelation, där de inte kan känna sig trygga i sitt eget hem. De som blir utsatta av våld av sin egen man. Vi har inhämtat och läst in oss på material som belyser Normaliseringsprocessen, Stockholmssyndromet och Duluth-modellen detta för att få en djupare förståelse om varför kvinnor stannar. I dessa begreppsförklaringar har det kommit fram att mannens makt och kontroll i samband med våld och värme, samt att kvinnans självbevarelsedrift gör det svårt för henne att lämna förhållandet. För att försöka få en bred kunskap om hur verkligheten ser ut för dessa kvinnor har vi läst böcker och deltagit på föreläsningar.

Enligt Rädda Barnen blir mellan 100 000 och 200 000 barn varje år vittnen till våld i sin familj. Endast en tredjedel av de polisanmälningar som görs vid dessa fall då barn varit närvarande kommer till socialtjänstens kännedom. På senare tid har samhället allt mer börjat uppmärksamma dessa barn. Detta har resulterat i en ny lagstiftning som infördes den 15 november 2006 som innebär att barn som bevittnat våld i hemmet numera skall ses som brottsoffer. Syftet med den-na rapport är att belysa den nya lagstiftningen och att ta reda på om man tror att detta kommer att innebära någon förändring för polisens och socialtjänstens ar-bete. Rapporten lyfter även fram hur man kan uppmärksamma barn som bevitt-nat våld i hemmet. I det inledande kapitlet redogör vi för innebörden av den nya lagstiftningen. I resultatkapitlet försöker vi inledningsvis förklara hur barn på-verkas som bevittnat våld i hemmet. Därefter följer resultatet av våra genom-förda intervjuer med poliser i inre och yttre tjänst samt Kriminalinspektör Carin Bernström och Socialsekreterare Anders Wallengren. Den mest framträdande slutsatsen är att det fortfarande finns brister i samverkan mellan polis och soci-altjänst, samt att informationen om att barn varit närvarande vid bråk inte alltid framkommer i polisanmälningar. I avslutande kapitel diskuteras en del möjliga åtgärder till förbättring.

Som poliser kommer vi dagligen i kontakt med barn i olika situationer. Det kan vara i den brottsförebyggande verksamheten, i den repressiva verksamheten eller i den hjälpande verksamheten. Syftet med vårt arbete har varit att ta reda på vilka förstahandsåtgärder som är viktiga att vidta när barn finns med i bilden och vikten av hur vi poliser bemöter barn i dessa situationer. Information angående ämnet har vi bland annat hämtat genom lagtexter, förarbeten och olika rapporter. Vi har även samtalat med ett antal poliser/barnutredare och personal inom Rädda barnen. Under rubriken resultat presenterar vi sammanfattningar av dessa samtal. De har visat sig att utvecklingen inom detta område gått framåt väldigt mycket de sista åren men att det fortfarande finns saker att arbeta på. När det gäller just förstahandsåtgärder är utbildning, erfarenhet och förmågan att se helheten viktig. Här finns även en del lagstiftning att ta hänsyn till beroende på om barnet är misstänkt, målsägande eller vittne. När vi kommer till bemötande är det på den enskilde polismannens ansvar att se barnet som en självständig individ med egna rättigheter, kunna läsa den för stunden speciella situationen och agera på bästa sätt därefter.

Kvinnovåld har blivit ett mer öppet problem som har resulterat i lagstiftning mot kvinnovåld. Att det finns män som slår och kränker sina kvinnor som de lever ihop med är ett faktum. Denna handling känns främmande och uppfattas för de flesta i vårt samhälle som ett onormalt beteende i ett parförhållande. Men för kvinnan som lever med en man som misshandlar henne är detta inget onormalt, orsaken är att hon har många gånger övertagit mannens förståelse av situationen och ser verkligheten med hans ögon. Detta kallas normaliseringsprocessen. Polisens bemötande av en våldsutsatt kvinna under en förhörssituation är av stor betydelse och kan vara avgörande för hur kvinnan väljer att framställa sin berättelse. Förhörssituationen kan bli problematisk om polisen inte innehar kunskap om denna normaliseringsprocess. Grunden i denna rapport utgår från frågeställningarna: hur den våldsutsatta kvinnans situation kan förstås, vilken förståelse polisen har för kvinnans situation och hur förhörssituationen kan förbättras genom polisens agerande. Vi har inhämtat information genom litteraturstudier och intervjuer med poliser och civila utredare. För att kunna förstå det kvinnliga brottsoffrets situation och få klarhet i varför hon reagerar som hon gör är det viktigt att lyssna och ge henne tid att berätta vad som har hänt. Många poliser har kunskap om normaliseringsprocessen och dess följder och kan tack vare det motivera kvinnan att genomföra förhöret och den fortlöpande processen.

Lagen om besöksförbud infördes 1988 för att förbättra skyddet för personer som förföljs och trakasseras. Den har under åren genomgått flera reformer och utvidgats genom bland annat två nya typer av besöksförbud: Särskilt utvidgat besöksförbud och besöksförbud avseende gemensam bostad. Antalet ansökningar om besöksförbud fortsätter att öka och år 2006 översteg ansökningarna 10 000 medan antalet beviljade ansökningar sjunker något. De förväntningar som lagen om besöksförbud gett hos många ställer höga krav på polisen och rättsväsendet när det gäller att följa upp besöksförbudet och se till att det efterlevs. Lagen har dock ofta varit omdebatterad som ett uddlöst verktyg som endast ger de som ska skyddas falsk trygghet samtidigt som rättsväsendets arbete med besöksförbuden och dess uppföljning fått kritik. Polisen arbetar för att förbättra sitt arbete med besöksförbud genom skriftliga rutiner, specialisering och fortbildning men många myndigheter har inte kommit så långt i sitt arbete och än återstår mycket arbete för att lagens målsättning ska uppnås.

Kvinnovåldet sker inom alla samhällnivåer och anmälningar av misshandel mot kvinnor har ökat de senaste tio åren. År 2006 gjordes över 25000 anmälningar och vid 72% av fallen var gärningsmannen bekant med offret. Mörkertalet gällande misshandlade kvinnor är dessutom stort. Som polis möter man ofta dessa kvinnor och då krävs ett professionellt agerande och kunskap om den normaliseringsprocess dessa kvinnor omedvetna går igenom. Att samtala med brottsoffer är något polisen ofta gör. Syftet till denna studie var att ta reda på samtalets betydelse, utformning och eventuella problem då brottsoffret är en våldsutsatt kvinna. Fördjupningsarbetet innehåller både litteraturstudier, intervjuer samt citat ur en blogg, där en enskild polisman uttalat sig om området. Detta redovisas i resultatdelen. Utifrån vald litteratur framgick bland annat att tre viktiga grundpelare bör finnas vid ett samtal till förändring; empati, villkorslös positiv aktning samt ärlighet. Intervjupersonerna, två poliser och en personal från Kvinnojouren, var eniga om att samtalet kan ha betydelse både på kort och lång sikt för kvinnan. De intervjuade poliserna beskrev varken känsla av uppgivenhet eller stora problem till att hålla motiverande samtal, medan personalen från Kvinnojouren hade mött uppgivna poliser som inte tagit sig tid. Känslan av uppgivenhet beskrivs även av en enskild polisman i de utvalda blogg-citaten.

Vi har i denna uppsats valt att titta på några av de behandlingsmetoder som finns för männen som begått ett brott mot en kvinna. Vi vill även veta om de har någon effekt och hur det kommer sig att männen blir placerade under behandling för sina handlingar. Vidare har vi dessutom tittat lite på internationella metoder. Det har varit viktigt för oss att försöka utreda begreppet ”våld mot kvinnor” och vilka brott som åsyftas. Sedan 1996 bedrivs ”projekt Skaraborg”. Projektets mest närliggande mål är att förhindra upprepningen av våld. Tillsammans med en samordnare utvecklar mannen ett program som består av motivationssamtal, stödsamtal och gruppverksamhet. Projektets utgångspunkt är att varje fall är unikt trots att det går att urskilja gemensamheter. Den brittiska modell vi valt att redovisa går ut på att både mannen och kvinnan skall involveras för att de förändringar som behövs skall kunna genomföras. Denna studie har visat bl.a. att det är ”vanliga! Män som slår, d.v.s. män med fast anställning utan missbruksproblem. Den andra internationella modellen vi studerat är den norska ”Alternativ til vold”. Detta är en av de äldsta modellerna som finns och här lägger man tonvikten på frivillighet. Det bygger på en insikt hos mannen om sin aggressivitet och sina problem. Man menar att ett våldsbeteende alltid är inlärt och att man kan bryta det genom att identifiera vad som utlöser våldet. Kan man lära sig att slå kan man lära sig att inte slå. Kanada genomled en stor social nedrustning under hela 80-talet. Med detta följde en ökad social misär och också ett ökat antal misshandlade kvinnor. Det var i denna tid som den s.k Duluth-modellen skapades. Modellens profil är den att man lyckats få med sig hela rättsväsendet i sin behandlingsmetod. Fler åklagare , snabbare handläggningar, fler påföljder och god insyn i varandras verksamheter kännetcknar denna modell. Duluth-modellen är också den som kan visa på bäst resultat.

I den här rapporten beskriver vi utifrån litteratur och intervjuer våldets bakomliggande orsaker samt varför kvinnan stannar kvar hos den man som plågar henne. Vi redovisar även den lagstiftning och det stöd som finns för misshandlade kvinnor. Med tanke på vårt framtida yrke där vi med stor sannolikhet kommer möta många fall av våld i nära relation, så var valet av ämne tämligen lätt. Det är en kvalitativ studie där vi intervjuat två personer som är väl insatta i ämnet. Resultatet vi kom fram till att den nya kvinnofridslagen, (Brb 4:4a, 2 st), inneburit ett stort steg framåt till förmån för utsatta kvinnor. Samhället har med den nya lagen visat man tar allvarligt på problemet. Vi har använt oss av normaliseringsprocessteorin för att förklara varför kvinnan stannar kvar i ett destruktivt förhållande.

För att kunna få en förklaring till varför en man utövar våld mot sin kvinna måste man få ett begrepp om varför överhuvudtaget en individ börjar utöva våld mot en annan individ, även när det gäller våld utanför relationer. Vi har beskrivit olika förklaringsmodeller till varför mannen slår och varför kvinnan stannar, samt vilka faktorer som inverkar på aktörerna. Vanmakten spelar en betydande roll när det gäller våldsutövning. Hur han kontrollerar maktlöshet är en produkt av inlärning och erfarenhet. En förklaring till varför våld utvecklas och fortsätter att utövas av mannen mot kvinnan är den så kallade mormaliseringsprocessen. Denna process är också en betydande orsak till varför kvinnan har svårt att lämna mannen. Alla möten har olika förhistorier. Som polis i mötet med våldsutsatta kvinnor bör man känna till att uppbrottet är en process som ofta tar lång tid. Att ta reda på var i uppbrottsprocessen hon befinner sig ökar förståelsen för kvinnans i hennes situation. Möten mellan människor sker inte alltid utan kategorisering. Som förhörsledare/polisman på plats måste man känna till att det finns en risk att kategorisera våldsoffer utifrån bl.a. händelse, social bakgrund och möjlighet att försvara sig. Den ideala offerrollen belyser denna risk. Tid är en annan avgörande faktor som påverkar utredningen, både ute i fält och under utredninge. Kvinnan måste få ta den tid hon behöver för att berätta om händelsen och för att öka hennes medverkan bör utredningen handläggas skyndsamt…