Efter finanskriser följer rannsakningar och reformer. Inom EU har det efter den senaste finanskrisen 2008 bland annat förts diskussioner om kvartalsrapporternas existens. Enligt somliga bidrar nämligen rapporterna till en kortsiktig syn på investering och innebär dessutom stora administrativa bördor för börsbolagen. Olika förslag till förändringar av EU:s öppenhetsdirektiv har på senare tid uppkommit, innehållandes bland annat förslag på avskaffande av krav på kvartalsrapporter i nationella lagstiftningar. Syftet med min framställning är först och främst att undersöka kvartalsrapportens faktiska betydelse för olika aktörer på värdepappersmarknaden och att utreda vilka konsekvenser ett avskaffande skulle kunna få för dem. Ett argument för att behålla kvartalsrapporterna är att investerarna ska ha rätt till samma information samtidigt. Viss teori och vetenskap visar däremot att människan inte kan fatta rationella beslut gällande investeringar i finansiella instrument och att överflödig informationsgivning till investerare inte är önskvärt. Med avseende på kraven på offentliggörande av kurspåverkande information ställs det, oavsett om kvartalsrapporterna försvinner, krav på börsbolagen som både kan innebära fortsatta bördor för dem och ett överflödigt och oregelbundet informationsflöde för investerarna. Om kvartalsrapportskravet skulle tas bort krävs det därför att bolagens kvarstående skyldigheter förtydligas för alla parter. De svenska börsbolagen har idag en möjlighet att välja mellan att utge delårsredogörelse eller kvartalsrapporter, enligt 16 kap. 6–7 §§ VpmL. Samtidigt ställer de svenska börserna i sina regelverk upp krav på kvartalsrapportering för de noterade bolagen. Effekterna av ett avskaffande i nationell lagstiftning skulle därför vara i princip obefintliga, om kravet fortfarande skulle få kvarstå i börsernas regelverk. I framställningen förs därför en diskussion kring balansen mellan självreglering och lagstiftning på den svenska värdepappersmarknaden. Självreglering har traditionellt sett varit en viktig del av värdepappersmarknadens reglering och borde enligt mig förbli det, eftersom det är ett mer flexibelt instrument än lagstiftning och därmed kan anpassas snabbare efter den dynamiska och föränderliga värdepappersmarknaden. Däremot vore det fel, i min mening, om inte självregleringen också anpassade sig till EU-rätten, som har erkänt företräde i vår rättsordning. Syftena bakom ändringar inom EU-rätten skulle annars inte få önskad effekt för svenska börsbolag och den svenska marknaden.