Sedan 1950-talet har åkermarken i Sverige minskat med en miljon hektar. Samtidigt ökar befolkningsmängden stadigt och i Stockholms län beräknas invånarantalet passera tre miljoner till 2040. För att kunna möta behoven av både mat, boende och infrastruktur krävs noggrann planering för att inte förstöra viktiga möjligheter och resurser för framtida generationer. Syftet med rapporten är att med hjälp av en litteraturstudie och en intervju undersöka olika marktypers egenskaper och dess lämplighet inom olika användningsområden i Stockholms län. Vidare undersöks hur olika marktyper, främst åkermark, värderas i kommunernas planeringsprocesser idag. Lämpliga områden för odling respektive byggnation karteras också i ArcGIS och jämförs med regionala planer för länet. Resultatet visar att den enskilt viktigaste egenskapen för vilka marker som är bäst lämpade för jordbruk respektive byggnation är den geologiska sammansättningen. För åkermark krävs en lerig jordart, det vill säga en mycket liten kornstorlek, för att exempelvis kunna binda vatten och näringsämnen till växterna. Mycket finkorniga jordarter som lera och silt är däremot mindre lämpliga att bygga ur geoteknisk synpunkt, då främst morän men även berg och sand är att föredra. Idag räknas åkermarken som ett väsentligt samhällsintresse av nationell betydelse men det finns inget som förhindrar kommuner att exploatera dessa områden. Skyddet av åkermark är idag ett mycket omdiskuterat ämne och många aktörer, däribland Jordbruksverket och olika riksdagspartier, har länge argumenterat för att stärka skyddet av detta. Mycket av den samhällsplanering som sker idag baseras på den åkermarksgradering som utfördes 1971 baserat på skördestatistik från 1969. Den värdering av åkermark som kommuner och myndigheter har att utgå ifrån vid bland annat översiktsplanering och bedömning av mark är således femtio år gammal. Detta medför en risk att marker prioriteras felaktigt och inte utnyttjas på bästa sätt då dess egenskaper kan ha förändrats under ett halvt sekel. En ny åkermarksgradering är därför en viktig prioritet. / Since the 1950s the arable land in Sweden decreased with a million hectares. At the same time the population is steadily increasing and in the region of Stockholm the total population number is estimated to reach three million before 2040. To meet the demands of food, housing and infrastructure it takes careful planning to not destroy important values and resources for future generations. The objective of this report is to analyze different soil properties and their eligibility in different areas of use in the region and how soil, mainly arable soil, is valued in municipalities planning today. This is done with a literature study and an interview and also mapping in ArcGIS. The result shows that the single most important property in deciding which soils are most suitable for agriculture and building is the geological structure. Arable land needs a loamy soil to be able to provide water and nutrients for the plants. Building requires a larger size of particles and soil types like moraine, rock and sand is more suitable. Arable land is today considered as a public interest of national importance but there is nothing prohibiting municipalities to exploit these areas. The protection of arable land is a widely discussed subject and many actors, among others the Swedish Board of Agriculture and government parties, has argued to increase the protection. A major portion of the current community planning is based on the grading of arable land made in 1971, based on harvest statistics from 1969. Consequently, the valuation of arable land that is accessible for municipalities and authorities is fifty years old. This causes a risk that soil areas is wrongly prioritized and not used for the most suitable purpose as its properties may have changed during half a century. A new grading of arable land is therefore an important prioritization.