<p>Ett flerårigt utvecklingsarbete inom Polisen har resulterat i en nationell bastaktik. I den ingår ett kommunikativt förhållningssätt. Det består av två delar, en del som beskriver hur konflikter eskalerar och vilka faktorer som påverkar konflikters utveckling. Den andra delen behandlar olika sätt att hantera konflikter. Vi har undersökt om det finns andra modeller för kommunikation som kan fungera i en polisiär kontext. Vi presenterar två alternativa kommunikationsmodeller som främst handlar om hur man bemöter personer i stressiga situationer. Skillnaden mellan den nationella bastaktikens kommunikativa del och de alternativa kommunikationsmodellerna är främst att bastaktiken ger ramarna för hur en polisman kan hantera konfliktfyllda situationer medan de alternativa modellerna är detaljerad och situationsspecifik i sina handlingsförslag.</p>

<p>Som polis är man skyldig att utföra kriminaltekniska undersökningar i de fall där det är av betydelse för utredningen. Under polisutbildningen får eleverna en grundutbildning i kriminalteknik, dessa kunskaper behöver dock underhållas med jämna mellanrum. Västerbottens läns polismyndighet har löst detta genom att regelbundet utbilda sina poliser. Utbildningen innehåller en teoretisk och en praktisk del. Syftet med fördjupningsarbetet är att undersöka om utbildning i kriminalteknik får poliserna att säkra fler spår på brottsplatser, om den tekniska roteln ser någon synlig effekt av detta samt att undersöka om det blir några andra effekter av regelbunden utbildning. Vi har också samlat den information vi behövde genom att läsa in oss i ämnet samt att spendera ett antal timmar på polisstationen i Umeå. Övrigt kunskapsinhämtande har skett via ett par personer med särskild kompetens inom kriminalteknik och registerhantering. Vår slutsats av fördjupningsarbetet är att utbildning är bra för polisernas självförtroende samt att den ökar deras intresse och motivation till att säkra spår. Utbildningen är också ett bra tillfälle att knyta kontakter mellan tekniker och poliser. Att teknikerna sedan kontinuerligt ger feedback på de spår som lämnas in, är enligt oss det bästa sättet att hålla polisernas motivation vid liv!</p>

<p>I Sverige började den förste utbildade utredaren, Jonas Hildeby att arbeta med geografisk profilering i Södertörns polismästardistrikt under våren 2004. Under hösten 2005 utbildas nio nya utredare i Stockholm. Syftet med detta arbete är att undersöka den satsning som gjorts inom svensk polis gällande geografisk profilering. Vi har genom intervjuer och informationsinhämtning bildat oss en uppfattning om vad som legat till grund för denna satsning och hur den motiverats. Geografisk profilering och datasystemet Rigel utvecklades under 80-talet av den kanadensiske polisen Kim Rossmo. Grundtanken bakom geografisk profilering och Rigel är att människan är lat dvs. hon väljer det alternativ som innebär minsta ansträngning och rör sig enligt ett invant mönster samt att hon gör rationella val. Detta används i analysen av hur en gärningsman verkar och väljer brottsplatser. Vår slutsats är att beslutsunderlaget för att låta utbilda analytikerna varit bristfälligt. Vi har inte kunnat påvisa att metoden haft ett positivt utfall i de fyra fall vi fått tillgång till. Det arbete som utförts i andra länder pekar dock på att metoden kan vara till stor nytta i utredningsarbete. Geografisk profilering är fortfarande väldigt nytt i Sverige men genom forskning och fortsatt tillämpning av metoden tror vi att den kan bli ett bra komplement till andra utredningsåtgärder. De nio nya analytikerna kan på så sätt bli en tillgång för svensk polis i framtiden.</p>

<p>Under år 2004 inrättades PKC (Polisens kontaktcenter) i Sverige. I samband med detta fick polisen i januari år 2005 ett nationellt telefonnummer för icke akuta ärenden. Bakomliggande studier visade att det fanns ett behov av att förbättra polisens service och tillgänglighet. Arbetet syftar till att undersöka hur personalen i Norrbotten och Västerbotten upplever sin arbetssituation före kontra efter införandet av ett nationellt kontaktcenter. Vi har därför varit i kontakt med personal som är ansvariga för övervakandet och utvecklandet av PKC i Sverige och intervjuat personal på PKC i de berörda länen för att verklighetsförankra arbetet. Genomgående i det resultat som vi fått fram utifrån våra intervjuer är att personalen upplever sin arbetssituation som mer stressfylld i dagsläget än innan införandet av projektet på grund av underbemanning. Även att personalen blivit tilldelad utökade arbetsuppgifter kan ses som en bidragande orsak till den upplevda stressen. Nationella riktlinjer för verksamheten finns endast i form av projektdirektiv och kan ses som en hämmande faktor i målet att uppnå likvärdig service oavsett varifrån man ringer till polisen. Trivselfaktorn är varierande bland de anställda. Genomgående är dock att man har goda framtidsutsikter för kontaktcenterverksamheten.</p>

<p>När en svår händelse gör det besvärligt eller omöjligt att leva ett normalt liv kan det röra sig om posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Syndromet kan utvecklas efter att man blivit utsatt eller bevittnat en traumatisk händelse som orsakat fysiska eller psykiska skador eller då en person känt sig allvarligt hotad. Vi har i vår studie undersökt om poliser kan ge uttryck av samma symtom som uppvisas då en person diagnostiseras av Posttraumatiskt stressyndrom. Vi har tagit del av en mängd litteratur och artiklar samt gjort en enkätstudie på några poliser där resultatet visade att poliser kommer i kontakt med påfrestande händelser som ibland lämnar efterverkningar. I arbetet har vi därefter diskuterat om det kan föreligga en koppling mellan kriminalitet och PTSD även hos poliser så som tidigare studier har uppgett föreligga som orsak till vissa brott. Eftersom anmälningar om övervåld förekommer mot polisen kan det vara en intressant koppling om poliser som utsätts för akut stress och har erfarenhet av något som denne upplevt som allvarligt och traumatiserande, kan reagera med mer våld än vad situationen kräver. Vår slutsats är att det inte alltid uppenbart hur en person mår eftersom symtom undertrycks eller döljs för många på arbetsplatsen men istället kanske tar sin tillflykt på hemmaplan, i alkohol eller narkotikamissbruk, utåtagerande mot familj eller våld i ingripanden som hade kunnat undvikas.</p>

<p>Ett grövre brott begås. Ett krävande arbete sätts igång, ett arbete där de inblandade hela tiden kämpar mot klockan. Olika fakta och information samlas in och bearbetas. Det gäller att reducera antalet misstänkta för att till slut kunna ringa in den rätte gärningsmannen. Vi har fördjupat oss i hur brottsanalys och gärningsmanna-profilering används som ett komplement i utredningar av grövre brott. Vi har studerat ett specifikt fall från verkligheten där vi har jämfört gärningsmannaprofilen som utformades av gärningsmannaprofilgruppen på rikskriminalen med den senare dömde gärningsmannen. Syftet med en gärningsmannaprofil är inte att hitta en specifik person utan att kunna sluta sig till att leta bland en viss grupp av människor, hitta en speciell typ av personlighet. När vi har jämfört profilen med den riktige gärningsmannen anser vi att det syftet är uppnått.</p>

<p>Det mediala intresset för gärningsmannaprofiler har ökat enormt efter bland annat mordet på Anna Lindh, dubbelmordet i Linköping och inte minst under jakten på Hagamannen i Umeå. Rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp bildades i början av 1990-talet. I dag består den av en kriminaltekniker, en rättsläkare, en rättspsykiatriker och fyra poliser med lång erfarenhet av sex- och våldsbrottsutredningar. För ett par år sedan utförde gruppen sex gärningsmannaprofiler på mördare. Nu har siffran mer än fördubblats. Begreppet gärningsmannaprofil har under de senaste åren blivit allt mer uppmärksammat. Då detta ämne inte berörts i någon större omfattning under grundutbildningen på polisutbildningen så har vi fördjupa våra kunskaper om det genom att läsa den litteratur vi kommit över. Vi har med vår uppsats undersökt hur samarbetet mellan gärningsmannaprofilgruppen och den berörda polismyndigheten fungerat samt tittat på vad gärningsmannaprofilgruppen kunnat bidra med under en utredning av ett grövre brott. Vi har intervjuat utredare från två polismyndigheter och en person från gärningsmannaprofilgruppen. Vi kan konstatera att samarbetet mellan de berörda personerna har fungerat mycket bra och att gärningsmannaprofilen kan fungera som ett hjälpmedel under en pågående brottsutredning.</p>

<p>Stöld och snatteri är tillgreppsbrott som finns reglerade i brottsbalkens åttonde kapitel. Stöld är kapitlets huvudbrott och snatteri är en ringa form av stöld. Båda dessa brott har tre gemensamma rekvisit som måste vara uppfyllda för att straffansvar ska föreligga. Dessa rekvisit är olovligt tagande, tillägnelseuppsåt samt att det ska innebära en ekonomisk skada för den som blir drabbad av brottet. Det finns flera olika sätt att utreda snatterier och detta arbete kommer att förklara närmare vilka sätt som finns och när de olika sätten är tillämpbara. Anledningen till detta är att öka kunskapen kring utredningsmetoderna, framförallt gällande så kallade förenklade utredningar. Den största svårigheten vid snatteribrott att styrka att de tre rekvisiten för brottet är uppfyllda. Ett erkännande från en snattare är inte mycket värt om det tas tillbaka och tillräckliga uppgifter saknas gällande rekvisiten. Därför är det viktigt med ordentliga förhör av både den misstänkte, anmälaren samt eventuella vittnen för att kunna utreda snatteriet. Arbetet grundar sig på litteraturstudier samt intervjuer med både poliser och butikspersonal som i sina arbeten kommer i kontakt med snatterier. Den litteratur som har använts är lagar, JO-utlåtanden, kurslitteratur på polishögskolan, föreskrifter och allmänna råd från Rikspolisstyrelsen, samt i viss mån tidningsartiklar.</p>

<p>Gränsöverskridande brottslighet i Haparanda och Torneå ställer stora krav på det polisiära samarbetet. Detta sker enligt de lagar och regler som finns idag. De behöver förbättras och därför har Rikspolisstyrelsen (RPS) arbetat fram ett lagändringsförslag som ska underlätta samarbetet. Finland jobbar för motsvarande lagändringsförslag. Syftet med detta arbete är att beskriva de polisiära samarbetsformer som finns idag mellan polisområdena, samt framtida samarbetsmöjligheter med lagförslaget från RPS. Jag kommer även att undersöka om polisen i Haparanda arbetar utifrån ett problemorienterat arbetssätt. Resultatet baseras på intervjuer samt lagar, skrivelser samt litteratur rörande ämnet. Jag fann att man har ett väl etablerat polissamarbete med exempelvis kriminalunderrättelse och förhör idag. Haparandapolisen tillämpar delar av det problemorienterade arbetssättet vid större utredningar, dock inte uttalat i verksamhetsplanen. Man samarbetar även med andra myndigheter för att bemöta problematiken med kvinnomisshandel. Vidare planerar de båda polisområdena för ett gemensamt polishus. Min slutsats är att man har ett etablerat samarbete utifrån gällande lagar och regler. RPS lagändringsförslag blir en stor tillgång om det går igenom, likaså förslaget om ett gemensamt polishus. Vidare anser jag att man borde öka antalet poliser i yttre tjänst i Haparanda samt etablera en rutin för daglig kontakt mellan polisområdena, detta för att få kunna bli mer effektiva i sitt arbete.</p>

<p>År 2006 publicerade Försvarsberedningen sin rapport En strategi för Sveriges säkerhet. I denna föreslår man bland annat att polisen skall kunna få stöd av Försvarsmakten i vissa allvarliga situationer. Detta förslag har dock inte tagits emot väl av alla och bl.a. Ådalen 31 tas upp som ett argument emot detta. Detta arbetet syftar till att utröna vilka befogenheter som kan bli aktuella för militär personal om de skulle deltaga i polisiära situationer i fredstid. Vi har avgränsat oss till att enbart analysera rapporten utifrån detta syfte. Vi har också tagit del av andra dokument inom området samt pratat med representanter från olika myndigheter för att få svar på våra frågor. Det vi kommit fram till är att de situationer som verkar mest aktuella för ett militärt stöd till polisen är i händelse av ett attentat av terrorister i landet. I dessa fall skall den personal som inlånas från Försvarsmakten få en polismans befogenheter. De resurser som polisen då behöver kan inlånas från försvarsmakten via regeringen som skall ta beslut i frågan innan det får ske med undantag i de lägen det gäller fara för liv och hälsa i vilket de berörda myndigheterna kan ta beslut själva. Detta skall dock prövas av regeringen så snabbt det är möjligt.</p>