I Sverige idag finns det grovt uppskattat mellan 140 000-210 000 personer med Bipolärsjukdom eller Borderline personlighetsstörning (Bps). Mötet med dessa personer kan ibland vara svåra och komplicerade. Tanken med denna rapport är att läsaren skall få en teoretisk grund i vad diagnoserna innebär och hur man kan känna igen symtom. Utifrån denna teoretiska grund ska läsaren även få kunskap om hur bemötandet av personer med bipolär sjukdom eller Bps bör gå till för att undvika konflikt. Avsnittet om bemötande bygger på intervjuer av personal med erfarenhet från olika psykiatriavdelningar. I rapporten kommer även en kort historia om Sten. Historien belyser hur det bipolära sjukdomsförloppet ser ut för en person som befinner sig i ett maniskt skov, här ses tydliga symtom. som visar hur det Bipolära sjukdomsförloppet för en person i sitt maniska skov kan se ut. Även personer med Bps har vissa tydliga tecken och symtom t.ex. ett väldigt svart/vitt tänkande där gråskala saknas. Därför kan konflikter väldigt lätt uppstå eftersom de delar in människor som antingen goda eller onda, det finns inget mellanskikt i deras syn gällande detta.

Med detta fördjupningsarbete vill vi belysa vikten av polisens nya arbetssätt vad gäller mängdbrott, dvs vardagsbrottslighet. De nya arbetsmetoderna är Polisens Nationella Utredningskoncept (PNU) och Polisens Underrättelse Modell (PUM) som ska möjliggöra en minskad genomströmningstid av mängdbrotten. Hanteringen av mängdbrott går genom hela rättskedjan från polisens förstahandsåtgärder till åklagarkammarens beslut i åtalsfrågan. Med vår rapport vill vi belysa problematiken kring hanteringen i rättskedjan samt samarbetet mellan polis, åklagare och deras utbildningsbehov. Vi ska även belysa problematiken med begreppet mängdbrott. Vi har tillsammans med Utvecklingscentrum i Umeå skickat ut en enkät till 33 st åklagar-kammare,. Tre fördjupade studier har även genomförts genom besök på tre åklagarkammare och tre polismyndigheter. Genom vår studie kan vi dra tre slut-satser. Polismyndigheterna har kommit olika långt i sitt arbete att skapa olika arbetsmodeller för att implementera de krav som PNU och PUM ställer. På samma sätt förhåller det sig med åklagarkamrarnas arbete. En omständighet vi har uppmärksammat är att definitionen av mängdbrott varierar. Detta är olyckligt och omöjliggör i princip en tillförlitlig mätning och utvärdering av hur pass lyckade och effektiva de olika samverkansmodellerna mellan polis och åklagare har varit. En annan tydlig omständighet är att polisens olika mått på en lyckad och effektiv brottsbekämpning kan innebära att åklagarens arbete försvåras.

Det finns idag många unga kvinnor som lever under olika former av förtryck i familjer där starka patriarkala strukturer råder. Medias rapportering under de senaste åren om morden på Pela Atroshi och Fadime Sahindal har bidragit till att många myndigheter och organisationer uppmärksammat detta problem. Det är de facto så att många unga flickor/kvinnor lever under förhållanden som starkt går emot de mänskliga rättigheterna som Sverige har varit med och ratificerat. Syftet med denna rapport är att belysa hur polisen arbetar med hedersrelaterade brott med inriktning på hot och riskbedömningar, mot unga kvinnor som lever under hot och tvång i patriarkala familjer. Vi har valt att studera hur två olika polismyndigheter arbetar med hot och riskbedömningar och hur de samverkar med andra myndigheter och organisationer. För att besvara huvuddelen på våra frågeställningar har vi intervjuat två personer från var och en av dessa två aktuella polismyndigheter. Dessa två personer arbetar dagligen med hot och riskbedömningar. Vidare har vi närvarat på en samarbetskonferens i brottsofferfrågor med bl.a. inriktning på hot och riskbedömningar. Det finns vissa likheter men även skillnader i hur dessa polismyndigheter arbetar med hot och riskbedömningar. Detta är viktigt att uppmärksamma eftersom att arbeta med hot och riskbedömningar är ett sätt som faller väl in med hur Svensk polis arbetar problemorienterat, detta för att på bästa sätt kvalitetssäkra utbildningarna

Problemorienterat polisarbete utvecklades under 1970-talet i USA av Herman Goldstien, kritik hade då länge riktats mot polisens händelsestyrda arbetssätt. Det problemorienterade arbetssättet spred sig sedan till polisorganisationer runt om i världen och så även till Sverige. Under 1990-talet fick det problemorienterade arbetssättet även fäste i Sverige i och med att närpolisreformen genomfördes. Tanken med problemorienterat polisarbete är att polisen tillsammans med organisationer, myndigheter och andra i samhället ska arbeta för att förebygga och förhindra brott och andra ordningstörningar genom att tänka mer långsiktigt än vad man hade gjort tidigare. I denna rapport har intervjuer genomförts med poliser på två olika myndigheter i Sverige för att se om kunskap om arbetssättet finns i teorin och i vilken utsträckning det tillämpas i praktiken. Av intervjuerna att döma fanns en viss kunskap om arbetssättet på myndigheterna men att åsikterna gick isär gällande hur det skulle tillämpas i praktiken. Brist på resurser och intresse anges som det huvudsakliga orsakerna till att det inte arbetas problemorienterat. Med mer kunskap om det problemorienterade arbetssättet och en mer genomarbetad arbetsplan beträffande det problemorienterade arbetssättet på myndigheterna hade förmodligen polisens arbete varit mer problemorienterat utan att det kräver mycket resurser eftersom kunskap resulterar i ett ökat intresse.

Under de senast fem åren har det inom den svenska polisen genomförts flera större organisations- och arbetsmetodreformer. 2005 började Rikspolisstyrelsen arbeta med en av dessa, Polisens underrättelsemodell, PUM. Inom ramen för denna arbetsmetod ska Verktyg för planlagd operativ polisverksamhet, VPOP, användas. Denna rapport undersöker hur väl arbetet med VPOP fungerar och attityden till att arbeta med detta på ordningsavdelningen hos polisen i Umeå. Resultatet baserar sig på studier av centralt producerade dokument angående PUM och VPOP, och på intervjuer med olika befattningshavare på ordningsavdelningen i Umeå. De viktigaste resultaten var att det initialt fanns en utbredd misstro till nyttan med att arbeta med VPOP. Men sedan konceptet började visa sig mer och mer användbart och resultat av polisarbetet genom VPOP tydligt kunde redovisas blev attityden mer positiv. Ett annat viktigt resultat är att för att arbetet med VPOP skall bli framgångsrikt och attityden mer positiv måste personal på olika nivåer involveras mer i utarbetandet av nya VPOP.

I detta arbete behandlas polisens verksamhetsstyrning och nya metoder att redovisa de faktiska arbetsinsatserna samt hur dessa metoder att styra och mäta polisens arbete uppfattas av poliser på ingripandeenheten i Sundsvalls närpolisområde. Arbetet bygger på genomförda intervjuer med poliser på ingripandeenheten. Under kapitlet förklaringsmodell sker en genomgång av hur polisen styrs samt förändringen av polisens verksamhetsstyrning och den nya modell som implementerats. Resultaten från intervjuerna visar på att många poliser uppfattar den nya verksamhetsstyrningen som något negativt och en produkt av chefer för chefer. Intervjuerna ger även en bild av att många poliser inte är insatta i det arbetssätt som bör tillämpas i enlighet med den nya modellen. I det avslutande kapitlet diskussion knyts syfte, frågeställningar, förklaringsmodellen och resultatet samman. Den övergripande slutsatsen är att den nya verksamhetsstyrningen är en modell med stor potential men har många brister. Den mest uppenbara är bristen på förankring bland poliserna på ingripandeenheten i Sundsvalls närpolisområde.

Rätten att demonstrera i Sverige är grundlagsskyddad. Det är polisen uppgift att skydda både tillståndsgivna och icke tillståndsgivna demonstrationer utan att göra avkall på säkerheten och ordningen. Till sin hjälp har polisen ett antal verktyg i form av lagstöd i bl.a. Polislagen och Ordningslagen. Justitieombudsmannen (JO) är den som övervakar polisens arbete och har möjlighet att kritisera polisen för ingripanden som inte haft stöd i lag eller som annars har varit felaktiga. Syftet med rapporten är att fördjupa oss i delar av den lagstiftning som polisen kan använda sig av i samband med demonstrationer samt klargöra JO:s roll i sammanhanget och i vilken utsträckning JO väljer att kritisera polisens agerande vid demonstrationer. Vi har arbetat utifrån en hypotes om att lagstiftningen kring ämnet är snårig och att polisen inte sällan kritiseras för sina ageranden vid demonstrationer. Resultatet visar dock det motsatta. Med tanke på det stora antal demonstrationer i Sverige varje år kritiseras polisen mycket sällan av JO. Att polisen så sällan kritiseras i samband med demonstrationer kan, till viss del, bero på olika orsaker. Överlag anser vi dock att polisen är väl insatt i lagstiftningen kring ämnet demonstrationer och allt som oftast utför sitt arbete lagenligt.

Till polisens uppgift hör att meddela dödsbud när de är ansvariga för en utredning av dödsfallet men det finns inga existerande gemensamma riktlinjer för hur det ska ske. Polisen tar ofta med sig präster när de åker ut och meddelar dödsbud men samarbetet mellan kyrkan och polisen ser olika ut runt om i Sverige trots att det finns ett behov av ett samarbete i hela landet. Syftet med rapporten är att förstå vilka reaktioner som poliser kan mötas av när dödsbud meddelas för att de ska känna sig trygga med den arbetsuppgiften samt att ta fram ett exempel på hur gemensamma riktlinjer kan se ut när dödsbud meddelas. Teorin till rapporten om det psykiska kristillståndet, det naturliga krisförloppet, meddelande av dödsbud och bemötande av anhöriga när dödsbud meddelas är hämtat från litteratur och resultatet består av sex stycken intervjuer. Det är intervjuer med en Human resource strateteg för kyrka-polis-samverkan, tre präster, en polislärare och en begravningsentreprenör. Intervjuerna visar på att det finns ett behov att upprätta dessa gemensamma riktlinjer om hur dödsbud ska meddelas och att reaktioner som till exempel hysteriskt skratt och ilska som de anhöriga får när dödsbud meddelas är varierande men förklarliga. Dessutom visar resultatet att den kunskap som meddelandet av dödsbudet bygger på grundar sig på erfarenhet och det är ett problem att olika erfarenheter kan ge olika svar om vilka rutiner som bör följas när dödsbudet meddelas.

Syftet med denna rapport är att belysa den kognitiva intervjumetodikens fördelar och dess tillämpning i samband med polisiära förhörssituationer. Dessutom visa på hur man kan utveckla sina kunskaper i detta spännande ämne. I arbetet med rapporten har i första hand böcker men även tidningsartiklar, en dokumentärfilm samt en intervju legat till grund för innehållet. Genom årens lopp har polisiära förhörsmetoder varierat till både utformning, kvalité och framgång. Våld, tortyr och isolering har varit vanliga inslag som förr i tiden användes för att framtvinga ett erkännande. På senare år har man allt mer kommit att intressera sig för psykologiska kunskaper liksom människans minnesfunktioner, detta för att få ut mer tillförlitlig och korrekt information om en händelse eller omständighet. Att hålla förhör är en uppgift som kräver taktfullhet och det får inte enbart handla om att frambringa ett erkännande. Fokus bör istället bestå av ett öppet sanningssökande där tyngd bör läggas vid förtroende och ärlighet. Forskning visar att endast en kortare tids användning av den kognitiva förhörsmetoden leder till framgång och förbättrade utredningsresultat. Metodiken ger kort sagt bättre polisutredningar och bidrar till en förbättrad rättsäkerhet för samtliga inblandade. Den kognitiva intervjun har framtiden för sig och antalet utövare och förespråkare kommer med största sannolikhet att öka, då metoden uppmärksammas i allt större utsträckning.

Polisen är en yrkesgrupp som möts av våld och hot om våld och den nationella bastaktiken är ett av verktygen för att minska skador på såväl polisen som dem som polisen ingriper mot och tredje man. Detta arbetes främsta syfte är att fokusera på inställningsskillnader mellan poliselever och poliser i yttre tjänst till den nationella bastaktiken samt att undersöka om det finns förslag om hur man eventuellt skulle kunna förbättra detta mycket väl genomtänkta och gedigna koncept och då kunna göra polisarbetet än mer säkrare. Arbetet riktar sig främst till dem som redan har kunskaper om den nationella bastaktiken, då endast de fundamentala delarna i stort kommer att beskrivas.