En central del av den svenska självbilden och därmed även av landets strategiska kultur härstammar från rikets ställning som militärt alliansfritt. Tydliga uttryck för denna ställning borde således kunna återfinnas i officiella svenska utrikes- och säkerhetspolitiska dokument. Under en period på 2000-talet faller emellertid uttryck som förkunnar denna ställning bort från nämnda dokument, närmare bestämt från Utrikesdeklarationerna och Försvarsbesluten. Den militära alliansfrihetens ”bortfall” innebär således att ett svensk säkerhetspolitiskt strategiskifte under denna tid blir skönjbart. Det strategiska skiftet hamnar vidare, ofrånkomligen, i strid med landets strategiska kultur och utgör ett fenomen som existerande modeller inom nämnda teoribildning har svårt att ”acceptera”. I denna undersökning har syftet varit att genom en relativt ny modell inom teoribildningen strategisk kultur, hämtad från Alan Bloomfield, studera om, och i sådana fall varför, ett svenskt strategiskifte ägt rum och hur detta kan ske utan att det står i strid med rikets strategiska kultur. Undersökningen utgör även, ofrånkomligen, en teoriprövning av den nämnda teorimodellen. Studien utgör en enstaka fallstudie vilken sträcker sig över tid där författaren genom en kvantitativ innehållsanalys, i samverkan med en enklare textanalys, mäter korrelationen mellan variabler och därigenom undersöks vilken inverkan dessa har på att det urskiljbara svenska strategiskiftet äger rum. I studiens påvisas att tre faktorer, vilka hämtats ifrån det teoretiska ramverket, i samverkan med en politisk vilja medför att ett skifte avseende vilken ”subkultur” som dominerar Sveriges strategiska uppträdande är det som medför att den militära alliansfriheten, tillfälligt, avskaffas. Det subkulturella skiftet är vidare det som möjliggör att den i studien identifierade förändringen i rikets strategiska uppträdande inte bryter mot rikets strategiska kultur varvid även den prövade teoretiska modellen kan hävdas ha fyllt sitt syfte.