Bakgrund: Det finns höga krav på ambulanssjukvården idag där ambulanssjuksköterskor förväntas bedriva en avancerad akutsjukvård och ta komplexa beslut. Återkoppling kan användas för att minska klyftan mellan nuvarande förståelse för en prestation i relation till målet med prestationen. Idag används återkoppling inom vissa delar av sjukvården i syfte att utvärdera om ett patientomhändertagande är adekvat utfört. Möjligheten till återkoppling skiljer sig dock åt inom den prehospitala akutsjukvården i Sveriges olika regioner. Detta ger skilda förutsättningar för ambulanssjuksköterskor beroende på var i landet de arbetar. Syfte: Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av återkoppling. Metod: En kvalitativ intervjustudie med semistrukturerade frågor har genomförts där tio ambulanssjuksköterskor inkluderades. Data analyserades genom en manifest innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Den återkoppling som förekommer idag upplevdes vara begränsad, otillräcklig och otillgänglig. Ambulanssjuksköterskor utnyttjar inte de strukturerade system som finns för återkoppling idag utan använder sig istället av informella sätt för att få återkoppling. Återkoppling anses kunna leda till kompetensutveckling för ambulanssjuksköterskor då de får en förståelse för vad som är rätt och vad som är fel i besluten de tar. Återkoppling leder även till olika känsloyttringar och både förekomsten och frånvaron av återkoppling genererar olika emotionella uttryck. Slutsats: Återkoppling anses kunna bekräfta om en upplevd erfarenhet är sanningsenlig eller inte. I frånvaro av återkoppling sker prehospitalt beslutsfattande till stor del utifrån intuition och egna antaganden baserat på tidigare kunskap och erfarenhet. Framtaget resultat i föreliggande studie motiverar till att nuvarande system för återkoppling inom ambulanssjukvården bör ses över. Framtida forskning bör utforska den kliniska effekten av återkoppling och dess påverkan på yrkesutövning och patientvård. / Background: There’s a high standard of care required of ambulance nurses in the prehospital care setting where they are expected to accomplish an advanced emergency care and make complex decisions. Feedback can be used to bridge the gap between one's understanding of a performance in relation to its goals. Feedback is used in some parts of the healthcare setting with the aim of evaluating if the patient care is adequate. However, the possibility to receive feedback in the prehospital setting differs between the various regions in Sweden today. This gives ambulance nurses different prerequisites depending on where in the country they are employed.   Aim: The aim of this study was to explore ambulance nurses’ experiences of feedback.   Method: A qualitative interview study with semi-structured questions was conducted where ten ambulance nurses were included. Data were analyzed through a manifest content analysis with an inductive approach.   Results: The feedback experienced today is viewed as limited, inadequate and inaccessible. Ambulance nurses aren’t using the existing structured system to receive feedback but are instead using informal ways of getting feedback. Feedback is viewed as a means for professional development for ambulance nurses as they get an understanding of what is right and what is wrong in their decision making. Feedback also leads to different emotional expressions with both the presence and absence of feedback generating different emotional displays.  Conclusion: Feedback is considered to confirm if a lived experience is truthful or not. In the absence of feedback the prehospital decision making is largely based on intuition and presumptions grounded in previous knowledge and experiences. The result of this study motivates that the preexisting system for feedback should be reviewed. More research is needed to establish the effect of feedback on performance and patient outcome.