In this essay I have studied the how the Catholic Church have viewed other churches during history and how this changed during the Second Vatican Council. Through a discourse analysis of the document Unitatis Redintegratio I have studied how the Catholic Church themselves view this change and how to understand it through the catholic doctrine that new doctrines of the church cannot contradict previous doctrines.  Before the Second Vatican Council viewed other Christian congregations as heretics without a chance of salvation. Through the different ecumenical councils of the church they have declared all those who held opposing views as anathemas. This changed in the Second Vatican Council and the document Unitatis Redintegratio. The Catholic Church know became open for a dialogue with the other churches. However, I argue that the basics have not changed, they still view themselves in the document as the only true church. In the document they also hold the belief and goal that other Christians should join them.

Uppsatsens syfte är att studera bilden av den romersk katolska kyrkan från det protestantiska perspektivet i Sverige. Historiskt har den protestantiska bilden sedan reformationen betraktat romersk katolska kyrkan antingen som hotfull eller främmande. Uppsatsens primärmaterial består av ett representativt urval av svensk kristen press, med olika Svenskkyrkliga riktningar samt de större frikyrkliga samfunden som avsändare. Avgränsningen är förlagd till år 1962-1966, och följer Andra Vatikankonciliets pågående. Uppsatsens resultat uppvisar flera olika uttryck. Bilden av Andra Vatikankonciliet och romersk katolska kyrkan betraktades relativt positivt i delar av de svenskkyrkliga tidningar, medan uttrycken var generellt negativa i frikyrklig press. Enstaka tendenser vittnar även om att historiska uppfattningar av en hotfull romersk katolsk kyrka var fortsatt närvarande under Andra Vatikankonciliets pågående.

Denna uppsats behandlar den katolska kyrkans syn på grunden för mänskliga rättigheter och religionsfrihet. Idén om mänskliga rättigheter började ta fast form under upplysningen på 1700-talet. Vid den tiden var dock katolska kyrkans syn på de mänskliga rättigheterna inte förenlig med den sekulära uppfattningen. De demokratiska principerna och mänskliga rättigheterna, inklusive religionsfrihet, integrerades i den katolska socialdoktrinen först genom Andra Vatikankonciliet (1962–1965), även kallad Vatikan II. Syftet är dels att undersöka hur den katolska kyrkan argumenterar för mänskliga rättigheter och religionsfriheten efter Vatikan II, dels att analysera relevanta skrifter och kanoniska bestämmelser i jämförelse med FN:s Allmänna förklaring och konventioner om de mänskliga rättigheterna. Uppsatsens tes är att området mänskliga rättigheter är ett tvärvetenskapligt akademiskt fält där den katolska teologin också har relevans i diskussioner kring hur mänskliga rättigheter kan rättfärdigas. För att nå syftet används flera metoder. Genom text- och argumentanalys av skrifter från Vatikan II kan det konstateras att det finns vissa skillnader mellan den katolska kyrkans argumentation för mänskliga rättigheter och de sekulära argumenten. Analysen visar att grunden för mänskliga rättigheter och religionsfrihet enligt katolska kyrkan är den mänskliga personens värdighet. I detta avseende är Jürgen Habermas teori om människans värdighet, som ofta benämns teori om människovärde, relevant att användas som teoretiskt ramverk. En begreppsanalys gällande de kursiverade begreppen görs även i uppsatsen. Som ytterligare metoder används juridisk metod och kanonisk tolkning i rättsavsnittet.  Jag argumenterar för att katolska kyrkans människosyn ger en ökad förståelse för vad religionsfrihet innebär. Med tanke på mångfalden av religioner och traditioner i den postmoderna världen bör teologer även involveras i diskurser om religionsfriheten. Därför föreslår jag att mänskliga rättigheters dimensioner utvidgas till att ta mer hänsyn till teologiska människorättsargument. / This essay deals with the Catholic Church's view of the basis of human rights and freedom of religion. The idea of ​​human rights began to take shape during the Enlightenment in the 18th century. At the time, however, the Catholic Church's view of human rights was inconsistent with secularism. Democratic principles and human rights, including freedom of religion, were first integrated into Catholic social doctrine through the Second Vatican Council (1962–1965), also known as Vatican II. The purpose is partly to examine how the Catholic Church argues for human rights and freedom of religion after Vatican II, and partly to analyse relevant writings and canonical provisions in comparison with the UN Universal Declaration and Conventions on Human Rights. The thesis of this essay is that the field of human rights is an interdisciplinary academic field where Catholic theology also has relevance in discussions about how human rights can be justified. To achieve the purposes, several methods are used. Through a text- and argument analysis of writings from Vatican II, it can be stated that there are certain differences between the Catholic Church's arguments for human rights and the secular ones. The analysis shows that the basis of human rights and religious freedom, according to the Catholic Church, is the dignity of the human person. In this respect, Jürgen Habermas' theory of human dignity, often referred to as human worth (människovärde), is relevant to be used as a theoretical framework. A concept analysis regarding the italicized concepts is also done in the essay. As additional methods, legal method and canonical interpretation are used in the legal section. I argue that the Catholic Church's view of human beings gives a greater understanding of what freedom of religion means. Because of the diversity of religions and traditions in the postmodern world, theologians should also be involved in discourses on freedom of religion. Therefore, I propose that dimensions of the human rights be extended to take more account of theological human rights arguments.