<p>Denna uppsats är en kvalitativ intervjustudie där fyra anhöriga till kroniskt sjuka per-soner har intervjuats om sina erfarenheter av växelvård. Studiens syfte har varit att studera de anhörigas erfarenheter av växelvårdsinsatsen, vilken betydelse växelvård har haft för de anhöriga och hur de upplevt samspelet med omvårdnadspersonalen. Den teoretiska utgångspunkten handlar om kommunikationen mellan anhöriga och personal och hur synen på de anhörigas roll som vårdare av sina kroniskt sjuka närstående påverkar syftet med växelvårdsinsatsen. Resultaten pekar på att anhöriga har både positiva och negativa upplevelser av växelvården. Det odelat positiva är vila och avkoppling och det mest negativa är dåligt fungerande kommunikation mellan personal och anhöriga. Resultatet visar också att det inte finns någon genomtänkt strategi för kunskapsutbyte mellan anhöriga och personal. Växelvårdsinsatsen fokuserar kring den närståendes vård och vården utgår från den professionella omvårdnadspersonalens yrkeskunskap. De anhöriga ses mer som omvårdnadsresurser än likvärdiga samarbetspartners i växelvården. Resultatet väcker tankar om nödvändigheten av de anhörigas och deras närståendes inflytande när man utformar nya anhöriginsatser.</p>

Denna uppsats är en kvalitativ intervjustudie där fyra anhöriga till kroniskt sjuka per-soner har intervjuats om sina erfarenheter av växelvård. Studiens syfte har varit att studera de anhörigas erfarenheter av växelvårdsinsatsen, vilken betydelse växelvård har haft för de anhöriga och hur de upplevt samspelet med omvårdnadspersonalen. Den teoretiska utgångspunkten handlar om kommunikationen mellan anhöriga och personal och hur synen på de anhörigas roll som vårdare av sina kroniskt sjuka närstående påverkar syftet med växelvårdsinsatsen. Resultaten pekar på att anhöriga har både positiva och negativa upplevelser av växelvården. Det odelat positiva är vila och avkoppling och det mest negativa är dåligt fungerande kommunikation mellan personal och anhöriga. Resultatet visar också att det inte finns någon genomtänkt strategi för kunskapsutbyte mellan anhöriga och personal. Växelvårdsinsatsen fokuserar kring den närståendes vård och vården utgår från den professionella omvårdnadspersonalens yrkeskunskap. De anhöriga ses mer som omvårdnadsresurser än likvärdiga samarbetspartners i växelvården. Resultatet väcker tankar om nödvändigheten av de anhörigas och deras närståendes inflytande när man utformar nya anhöriginsatser.