Diss. (sammanfattning) Uppsala : Sveriges lantbruksuniv., 2001. / Härtill 4 uppsatser.

Thesis (M.Ag.Sci. 1975) from the Department of Entomology, University of Adelaide.

Thesis (M. Ag. Sci.)--University of Adelaide, Dept. Entomology, Waite Institute, 1952. / [Typewritten]. Includes bibliographical references.

Thesis (M.Ag.Sci., 1980) from the Department of Entomology, University of Adelaide.

Dyngbaggar tillhör en av de mest studerade insektsgrupperna inom ekologiska undersökningar på grund av deras förekomst i ett spritt förekommande habitat som spillning. Förekomsten av denna grupp skalbaggar har präglats av det kulturhistoriska brukandet av marker som under en längre tid hävdats genom bete med domesticerade djur på marker av olika karaktär. Idag är dessa habitat sparsamt förekommande i ett landskap präglat av fragmentation och förändrad markanvändning vilket ställer betesberoende populationers överlevnad på prov. För att kartlägga vilken påverkan dessa landskapsförändringar har på insektsfaunan är långsiktig miljöövervakning av stor vikt för att bromsa oåterkalleliga förluster. Syftet med den här studien är att undersöka dyngbaggefaunans artsammansättning och individtäthet under vår-och högsommar på tidigare inventerade lokaler 1997 i utkanten av Varberg i mellersta Hallands län. Sedan 1997 har den totala diversiteten ökat med fem tillkomna arter på de fem undersökta lokalerna där ingen art har försvunnit helt. Det fanns ingen statistisk skillnad mellan art- och individantal men artsammansättningen skilde sig på lokalerna där vissa har ökat i antal, tillkommit eller blivit färre. Detta visar på en potentiellt positiv trend men fortgående övervakning krävs för att detta skall bekräftas. De förändringar som har skett i betesmarkernas lokala klimat avspeglar förändringar i artsammansättningen på grund av att betestrycket blivit lägre, marker har betats över längre tid samt restaureringar som har lett till en positiv utveckling. Lokalerna har blivit mer distinkta och skiljer sig både från varandra och hur de såg ut 1997 vilket skapat en större artrikedom. För en gynnsam bevarandestatus krävs en variation av mikroklimat för att även de habitat-specifika arterna ska ha möjlighet att etablera sig.