Det råder bostadsbrist i Sverige, trots att det återigen byggs bostäder i högt tempo. Flera orsaker kan förklara den stora bostadsbristen. Sveriges befolkning har ökat med 25% den senaste årtionden, delvis till följd av ökad invandring. Samtidigt pågår en fortsatt urbanisering som ökar trycket på bostäder i storstadsregionerna. Miljonprogrammet ledde till moderna bostäder under 1960-1970-talet, men i början av 1990-talet var bostadsmarknaden mättad. När befolkningen idag återigen ökar saknas det bostäder. I Sverige är det en generell bostadspolitik som varit och är dominerande, vilken bygger på socialistiska grunder där alla skulle ha rätt till bostäder med hög standard. Den bostadspolitiska modellen har sedan 1980-talet utmanats och influerats av nyliberala tankegångar. Den generella bostadspolitiken och nyliberalism står till viss del i motsats till varandra och det är därför av intresse att undersöka hur kommuner och bostadsbolag förhåller sig till det bostadsförsörjningsansvar som lagstiftningen beslutat om. Det kan ge en ökad förståelse för hur det kommunala bostadsförsörjningsansvaret tillämpas.   Syftet med studien är att undersöka Stockholms stads kommunala bostadsförsörjningsansvar i förhållande till bostadsmarknadens behov och den rådande bostadsbristen. Syftet är vidare att förstå bostadsbristens problematik ur den historiska kontexten och samtidens nyliberala influenser. Det har gjorts genom en kvalitativ fallstudie där Stockholms stads bostadsförsörjningsprogram tillsammans med deras kommunala bostadsföretag har studerats för att se hur de omsätter sitt ansvar i praktiken för att möta behovet på bostäder.   Studien visar på att det finns ett visst glapp mellan lagstiftningens intention och Stockholms stads tillämpning. Det delvis på grund av den svängning som skett i svensk bostadspolitik med nyliberala influenser. Tillika har inte behovet av bostäder tillgodosetts på ett tillfredställande vis, något som pekar på att svensk bostadspolitik behöver förändras. Ur resultatet framgår att Stockholms stad i sitt bostadsförsörjningsprogram och deras kommunala bostadsbolag lägger stort ansvar på privata aktörer för att tillgodose bostadsbehovet. Studien visar på att behovet på bostäder inte tillgodosetts och då i synnerhet inte segmentet i bostadsstocken där studien visar att behovet är som störst.

No description available.

Syftet med denna licentiatuppsats är att med stöd av teorier, tillsammans med de empiriska studierna, synliggöra faktorer som är viktiga att uppmärksamma i den kommunala fysiska översikts-planeprocessen för att skapa ett framsynt och välgrundat planeringsresultat. Tre frågeområden har varit centrala; det första är vilka utgångspunkter och behov finns det när det gäller att implementera planeringsverktyg i den översiktliga fysiska planeringsprocessen. Det andra vilka synpunkter som planeringsaktörerna framhåller efter att ha testat några utvalda planeringsverktyg. Det tredje gäller de professionella fysiska planerarnas erfarenheter att hantera framtidssyn och planeringsverktyg. Arbetet omfattar två studier, en enkätundersökning och en intervjustudie. Enkätundersökningen genomfördes som en del i ett större delprojekt vars övergripande syfte var att på ett fördjupat sätt behandla de fysiska planeringsfrågorna och deras roll i arbetet för att skapa hållbara kommuner. En utvärdering av några olika planeringsverktyg låg till grund för enkätundersökningens genomförande. Urvalsgruppen var delprojektets deltagare. Intervjustudien genomfördes med planerare vars arbetsuppgifter omfattar kommunal översiktlig fysisk planering. Intresset var särskilt riktad till planerarnas erfarenheter av planeringsverktyg och framtidsaspekter knutna till dessa. Det övervägande intrycket av studierna har varit att det bland planeringsaktörerna saknas en djupare reflektion om det sätt som planeringsuppgifterna genomförs på och att ett medvetandegörande kan åstadkommas genom att planeringsverktyg implementeras i planeringsprocessens olika skeden. / <p>Godkänd; 2007; 20071011 (ysko)</p>

The global and everlasting quest for the limited resources of the earth has developed into a need to chisel out how each spatial area will be able to sustain its inhabitants. The connection between global and local sustainability is direct and undisputed. However, the global vision of sustainability and its concrete meaning in local terms are vastly separate. In order to be able to bridge this gap, there is a need to anchor the vision and make it more tangible locally. Physical planning at a local level has in many ways been pin-pointed as the tool to achieve this, since local planning results in a merging of the economic, ecological and social aspects of sustainable development. Alongside this broadened view, the governmental vision of democracy is turning towards increased decentralization. Citizen participation is therefore becoming a part of, and even a uniting link, in the realization of sustainable development. This has created entirely new demands for the individual municipal planner. His/her new task is mainly to merge local stakeholders into functioning planning processes. As a response to this new network-based view of society, collaborative-or communicative-planning is being tested both theoretically and practically as a tool for realizing it. There are, however, major reservations as to how well it serves this purpose. The main objective of this thesis is to contribute to this discourse on these reservations, perhaps offering some useful input for further research and/or future development of guidelines for the practising planner. It is based on two case studies of communicative planning processes carried out in a Swedish context. The main conclusions are that communicative planning, both theoretical and practical, should be developed in a more post-modern and pragmatic sense, anchoring it firmly in its local, spatial setting and releasing it from preset assumptions of the formal and informal rules and boundaries of government and/or governance / <p>Godkänd; 2006; 20070109 (haneit)</p>

No description available.

No description available.

This doctoral thesis presents research that aimed to contribute to the understanding of heritagisation in built environments and how heritagisation interacts with structural changes to an environment. The theoretical framework of the research was based on heritagisation, a concept defined by Harrison (2013) as the process through which objects, places and practices are turned into cultural heritage. The research was part of a single case study investigating conceptualisations of built heritage during the urban transformation of the town of Kiruna. Kiruna is a mining town in the northernmost part of Sweden that has plans to be relocated so that the mining company LKAB can continue mining the iron ore deposit that extends underneath the settlement. Kiruna is also a designated heritage site since the 1980s, and includes a large number of protected buildings. Hence, it is of interest how the built heritage is managed during the urban planning process. This is not only because the urban planning situation, which includes the relocation of an entire town, is special, but also because the town’s built heritage inevitably will change during the urban transformation. The research underlying this thesis has followed heritagisation during the urban transformation, from 2004, when the urban transformation was announced, until 2015. The empirical data used consist of planning documents, media reporting and observations, which together provide an overall view of the public discussions over the course of the urban planning process. Findings from the Kiruna case study show that the town’s officially recognised built heritage corresponds with the concept of an authorised heritage discourse (AHD). This heritage discourse was challenged by the urban transformation. Conservation goals are not clearly stated in the urban planning process and there are differing ideas for how to manage historic buildings during the urban transformation. These ideas shift both over time and between stakeholders, and the outcome of the urban planning process depends on a balance between the discourses of heritage conservation, urban development and architectural production. During the urban planning process some parts of the town’s official heritage have been reaffirmed as built heritage, while others have been dismissed. The concept of heritagisation was adopted and developed throughout the research presented in this thesis. This research also introduced the concepts of re-heritagisation and de-heritagisation, which refer to new heritagisation processes that occur when built heritage is contested and challenged during urban change. One of the main conclusions of the research was that the changes in meaning during the heritagisation process can be divided into four dimensions to analyse the complicated relationship between different interests and strategies in urban planning. Heritagisation can refer to: the addition of new heritage; reaffirmation of already designated heritage; re-interpretation of already designated heritage; rejection of previous designated heritage. / Godkänd; 2016; 20160314 (jensjo); Nedanstående person kommer att disputera för avläggande av filosofie doktorsexamen. Namn: Jennie Sjöholm Ämne: Arkitektur/Architecture Avhandling: Heritagisation, Re-Heritagisation and De-Heritagisation of Built Environments The Urban Transformation of Kiruna, Sweden Opponent: Professor Peter Larkham, Head of Resilient Environments Centre, School of Engineering and the Built Environment, Birmingham City University, Birmingham, Storbritannien, UK. Ordförande: Professor Kristina Nilsson, Avd för arkitektur och vatten, Institutionen för samhällsbyggnad och naturresurser, Luleå tekniska universitet, Luleå tekniska universitet. Tid: Fredag 13 maj 2016, kl 10.00 Plats: E632, Luleå tekniska universitet

No description available.

No description available.

Staden har länge varit centrum för handel och det finns få företeelser som har spelat en så stor roll för städers uppkomst och utformning som handeln har. Stadskärnan med sitt rika butiksutbud har således länge varit den primära handelsplatsen och anledningen till att vi som människor valt att vistas i staden. Genom åren har handeln och handelsplatsen genomgått en rad olika förändringar, från varuhusets intåg till externa handelsområden till dagens samhälle där e-handeln växer sig allt starkare.   E-handeln blir alltmer en naturlig del av konsumenternas handelsrutiner vilket får konsekvenser för den traditionella butikshandeln i stadskärnan. I takt med digitaliseringen utveckling har de fysiska butikerna således sett ett behov att omstrukturera sig för att vara tillgänglig såväl online som offline. Det går även att se ett ökat samspel mellan fysiska och digitala butiker, detta då konsumenterna idag är så kallade multikanalkonsumenter som rör sig mellan både fysiska och digitala kanaler under köpprocessen.   Genom det förändrade handelsbeteendet hos konsumenterna har nya förutsättningar skapat för stadskärnan och dess handel, det blir därmed viktigt att planerar besitter kunskap om förändringsprocessen för att kunna tillfredsställa de framtida behoven i staden som digitaliseringen av handeln medför. Syftet med studien är således att studera hur den framväxande e-handeln påverkar stadens centrum, för att på så sätt belysa de utmaningar och förutsättningar som stadsplaneringen står inför. Studien undersöker även hur svenska kommuner arbetar för att skapa en levande stadskärna i en allt mer digitaliserad samtid där stadskärnan inte längre är den primära handelsplatsen. Avslutningsvis redovisas konkreta förslag kopplade till hur svenska kommuner kan utveckla stadens centrum för att bibehålla ett rikt stadsliv i en tid präglad av e-handel.   Generellt går det utifrån studien att säga att svenska kommuner behandlar frågan om digitalisering och e-handeln relativt olika, en del kommuner behandlar frågan väldigt generellt medan andra ännu inte har färdiga dokument som behandla frågan, detta trots att e-handeln och digitaliseringen konstaterats som en utmaning för den framtida stadsplaneringen. För att skapa hållbara och levande stadskärnor i framtiden måste kommunerna därmed ta större hänsyn till digitalisering för att inte riskera att planera efter förlegade modeller över hur samhället och staden ser ut.