Barndomstrauma är en av de identifierade folkhälsoutmaningar som samhället står inför. Dagens samhälle har öppnat upp för diskussion gällande den psykiska ohälsan, där ett självskadebeteende inkluderas. Denna studie syftar till att undersöka yrkesverksammas syn på relationen mellan barndomstrauma, speciellt sexuella övergrepp och uppkomsten av ett självskadebeteende genom semistrukturerade intervjuer. Resultatet indikerar att det finns ett samband mellan sexuella övergrepp och att senare utveckla någon form av självskadebeteende för att kunna hantera överväldigande känslor som kan uppstå efter att ha varit utsatt för sexuella övergrepp. Däremot är betoningen störst på barndomstrauma generellt och inte främst på sexuella övergrepp. I resultatet framkommer även att begreppet barndomstrauma är för brett för att det ska gå att garantera att samma definitioner används. Ett centralt fynd berör att de yrkesverksamma i denna studie inte definierar ett indirekt självskadebeteende som en form av självskadebeteende. Resultatet har visat motsägelsefulla meningar i form av att det indirekta självskadebeteendet inte anses vara en form av självskadebeteende samtidigt som intervjupersonerna beskriver att sin målgrupp ägnar sig åt beteenden och situationer som ingår i det indirekta självskadebeteendet. Därav finns ett tydligt behov att avgränsa begreppen ytterligare för att kunna bidra till en universell definition och en gemensam förståelse. / Child trauma is recognized as one of the prevailing public health challenges in society. Contemporary society has fostered an environment conducive to discussing mental health issues, encompassing self-harm. This study seeks to explore professionals' perspectives on the correlation between sexual abuse and self-harm through semi-structured interviews. The findings suggest a link between sexual abuse and the subsequent development of self-harm behaviors as a coping mechanism for dealing with overwhelming emotions following such abuse. However, it is evident that the terms "childhood trauma" and "self-harm" are perceived as overly broad, leading to variations in their definitions. A notable discovery is that the professionals in this study do not classify indirect self-harm as a form of self-harm. The results reveal conflicting meanings, as indirect self-harm is not officially recognized as such, despite interviewees describing behaviors within their target group that align with indirect self-harm. Therefore, there is a clear imperative to refine these concepts to foster a universal definition and shared understanding.