Barnets rätt till känslomässigt tillgängliga föräldrar synliggörs i både handböcker, riktlinjer och prejudikat. Trots det finns ingen tydlig definition eller fastställande kring hur bristande känslomässig tillgänglighet ska tillämpas rättsligt. Därför är studiens syfte att undersöka diskursen kring bristande känslomässig tillgänglighet. Detta för att få en ökad förståelse för hur förvaltningsrätten förhåller sig till begreppet i domar enligt 2 § Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga utan att ha en tydlig definition eller bevisbörda att utgå ifrån. Metoden som används för att studera diskursen är Faircloughs kritiska diskursanalys enligt den tredimensionella modellen. Vi vill synliggöra eventuella diskursiva skillnader gällande mammor och pappor samt socialnämnden och förvaltningsrätten. Det genomförs utifrån två genusteoretiska perspektiv, Hirdmans genuskontrakt och Bohmans teori om den “goda” och “problematiska” modern, samt Foucaults teori om makt. Resultatet visar hur diskursen skiljer sig åt mellan könen genom att benämna och belysa bristande känslomässig tillgänglighet av mammor och pappor. Resultatet påvisar även en maktordning mellan förvaltningsrätten och socialnämnden, där förvaltningsrätten har en överordnad makthierarki gentemot socialnämnden som tar sig i uttryck i ordval, formuleringar och i vilken grad av modalitet som används. Studien kompletterar nuvarande forskning och fyller ett tomrum i synliggörandet av hur bristande känslomässig tillgänglighet används i rättstillämpningen.