Den här studiens syfte att är analysera den implicita ecklesiologi som kommer till uttryck i Engelbrektskyrkans kyrkobyggnad, kyrkorum och materialitet, sådan den var när den byggdes. Utgångspunkten är att kyrkobyggnaden, -rummet och kyrkans materialitet bär på ecklesiologisk information, som genom att synliggöras ger en bild av den syn på vad kyrkan är och bör vara som var rådande vid tiden för kyrkans byggande. Genom en begränsad fältstudie, litteraturstudie och en semi-strukturerad intervju avtäcks och analyseras den implicita ecklesiologi som kyrkan bär på. Studiens slutsats är ett synliggörande av en ecklesiologi där kyrkan är den plats som möjliggör mötet mellan Gud och människa. I Engelbrektskyrkan möter människan bilden av en undervisande, segrande och kärleksfull Kristus som har famnen öppen för sina barn. Både den bild av Kristus och den bild av kyrkan som framträder är bilden av det starka, vackra som inte är sårbart. Genom analysen av de konkreta uttrycken för kyrkan framträder också en ecklesiologi där ett statskyrkoideal bryter mot ett folkkyrkoideal.