I staden finns olika slags rum varav vissa benämns som mellanrum. En av orsakerna till mellanrummens uppkomst är planering som skriver in oanvändbarhet i dessa platser. Somliga mellanrum lämnas åt naturen och förfallet och kan te sig osynliga för många. Medan andra mellanrum tas i besittning av människor i marginalen som värdesätter rummets karaktär. Fokus för denna uppsats är hur olika grupper hävdar mellanrum genom appropriation och domination. För att undersöka detta har fallet Container By i Köpenhamn studerats genom intervju, innehållsanalys och observation.  Container By är ett mellanrum beläget invid högbanan i Nørrebro som har approprierats med tillåtelse av Köpenhamns kommun. Appropriationen i Container By är både social och fysisk, samtidigt som Köpenhamns kommun delvis dominerar rummet. Det finns dock önskningar från både Köpenhamns kommun och brukarna om att Container By skall frigöras från kommunens ramar.  Brukarnas val av det studerade mellanrummet är påverkat av Lefebvres levda rum genom det uttänkta rummet. Det uttänkta rummet fungerar som en produkt av planeringen, där rummets existens utgörs av att det är en buffertzon till högbanan. Samtidigt är det just rummets karaktär som gör att brukarna känner ett stort mått av frihet där. Det finns dock tecken på att brukarna inte valt rummet själva utan snarare förpassats dit. Det finns skilda framtidsföreställningar hos brukarna och tjänstemännen, men alla informanter har en samstämmig bild av att projektet på något sätt kan fortlöpa. Den godkända visionen från arkitektfirman Cobe beskriver dock en annan bild av platsens framtid. Om Cobes vision förverkligas fungerar istället Container By endast som platsmarknadsföring med följd att appropriationen och dess brukare förr eller senare tvingas bort, samtidigt som dominationen av rummet förstärks. Om dock brukarna lyckas inkludera de boende i området skulle projektet i sin form kunna fortsätta.

Placemaking is an approach to designing urban spaces based on their existing values and identities. It has emerged as a response to citizens wishing to have an active role in the planning process and influence the development of their own surroundings. Placemaking often occurs from spontaneous consequences, with a diverse range of urban stakeholders involved in the process. Leading these complex processes has required local authorities to rethink their approach to urban governance. Despite municipalities being key actors in placemaking contexts, their role in the process is not well understood. Through a comparative case study of Amsterdam, Berlin and Copenhagen, this thesis examines how local authorities have interpreted and contributed to placemaking. The cities are analysed with a theoretical framework consisting of their governance structures, spatial leadership roles, placemaking tools and facilitation of public participation. The results indicate that municipalities interpret placemaking to involve public participation in a place-bound approach. A wide range of stakeholders were identified to be involved in the placemaking process, including local authorities, artists, neighbourhood associations, leisure time clubs, civic interest groups and private property developers. The roles of these actors were found to vary greatly from project to project. The study concludes that – despite some opportunistic flexibility – the municipalities of Amsterdam, Berlin and Copenhagen generally take on a more observing, follower-dominant and bottom-linked role in the placemaking process. This observation implies that during the 21st century, cities have adopted a significantly more adaptive and observant role in their urban governance processes. This is especially evident within the placemaking context, which embraces the idea of co-creation and collaboration.