Vägdamm är en komplex blandning av slitagepartiklar från vägbana, däck och fordonsdelar. Dessa partiklar hamnar på vägbanan där de mekaniskt vittras när fordon färdas på vägen. Partiklar med en diameter mindre än 10 µm kallas PM10 och medför negativa effekter på naturens ekosystem och människors hälsa. EU och Sverige har stiftat lagar angående gränsvärden för vilka partikelhalterna inte får överskrida. För att se till att partikelhalterna hålls inom gränsvärden måste vägdamm kunna kvantifieras. Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI) och högskolan i Dalarna har utvecklat mätinstrumentet DUSTER II. Syftet med detta arbete är att undersöka funktionen hos DUSTER II med avseende på att kvantifiera vägdamm. Detta utförs genom att undersöka mätkammarens vindprofil, dess förmåga att mäta damningsbenägenheten från olika underlagsstrukturer och hur mättiden påverkar standardfelet. Vid mätning av vindprofilen undersöktes olika punkter under propellern i DUSTER II för att se hur vindhastigheten förändrades. Vid undersökning av damningsbenägenheten från olika underlagsstrukturer rengjordes ytan, stenmjöl applicerades och DUSTER II placerades ovanpå den valda ytan och utförde mätningar med ett förprogrammerat mätprogram. Mätningarna utfördes med olika varvtal, varvtalsökningar och underlagsstrukturer för att besvara frågeställningarna. Därefter för att undersöka hur mättiden påverkade standardfelet utfördes upprepade mätningar med samma experimentuppställning fast med varierande mättid. Resultaten visade att vindprofilen i mätkammaren är inhomogen och vindhastigheten förhåller sig linjärt till varvtalet. För att upprepade mätningar på en oförändrad yta ska generera liknande resultat bör mättiden överstiga 2 minuter för att minimera standardfelet. Det finns en statistiskt signifikant skillnad i de uppmätta PM10-halterna mellan de olika underlagsstrukturerna. På grund av resultatet från stegringsundersökningen kan ingen slutsats angående DUSTER IIs förmåga att detektera skillnader mellan underlagsstrukturer dras.