I följande essä kommer jag, med ensamheten som tematisk ledstjärna, att fördjupa mig i mitt pågående projekt Ett teckens signalement som filmades i Israel och Palestina under våren och sommaren 2013. En essäfilm som mycket väl representerar mitt sätt att arbeta med ett slags slumpmässigt framväxande narrativ, där en vag förnimmelse om vad jag vill åstadkomma i lätt planlös manér leder mig runt på en främmande plats. Jag kommer också att sporadiskt beröra mitt tidigare projekt Genom ett sinnes landskap, som är en essäfilm jag slutförde strax innan jag reste iväg. Genomgående i denna essä kommer jag att använda mig av Carlos Castanedas berömda samtal med yagui-indianen don Juan. Ett möjligen något okonventionellt referensmaterial i ett uppsatssammanhang, då denna litteraturs trovärdighet blivit hårt kritiserad. I denna essäs fall ser jag dock inget direkt problem med detta, eftersom jag här inte ämnar granska eller värdera någon sanningshalt över huvud taget. Jag tänker använda mig av Castanedas fältstudier eftersom jag utan tvivel anser dem vara ett mycket matnyttigt material vad gäller att snudda vid det abstrakta begrepp som ensamhet faktiskt visat sig vara, och därtill enligt don Juan hörande fenomen som seende och kontrollerad dårskap, vidare utvecklat till ett slags förnimmelse som jag här benämner livskänslan.