Det är inte svårt att se hur immaterialrätten och konkurrensrätten ibland kan kollidera. Immaterialrätten syftar till att skydda prestationer eller kännetecken medan konkurrensrätten syftar till att fri konkurrens och fri rörlighet ska råda på EU:s inre marknad. Immaterialrätten är främst nationellt reglerad, medan konkurrensrätten normeras genom gemenskapsrätten och har erkänts företräde framför nationell rätt. Till följd av dessa omständigheter har konkurrensrätten ofta i praktiken fått företräde framför immaterialrätten. EU har dock sedan länge erkänt legitimiteten och betydelsen av immaterialrätter och försöker numera uppnå en balans mellan målet av en inre marknad med effektiv konkurrens och det viktiga immaterialrättsskyddet. För att kunna åstadkomma en förutsägbarhet i de mål där immaterialrätten kolliderar med konkurrensrätten har EU-domstolen skapat uttrycket det särskilda skyddsföremålet. Begreppet utgörs av en immaterialrätts grundfunktioner. Till följd av de olika immaterialrätternas karaktär kan en helt enhetlig definition av det särskilda skyddsföremålet inte bestämmas. I den här uppsatsen granskas det särskilda skyddsföremålet för patent, varumärke och upphovsrätt. Vår studie av praxis på området har visat att de tre immaterialrätterna har vissa gemensamma grundfunktioner som räknas till det särskilda skyddsföremålet. De gemensamma funktionerna utgörs av rätten för innehavaren av immaterialrätten att vara den första som introducerar uppfinningen, verket eller varumärket på marknaden, rätten att motsätta sig immaterialrättsligt intrång och ensamrätten till nyttjandet av skyddsobjektet. Studien har även visat att EU-domstolen i praxis klargjort att gemenskapsrätten i undantagsfall ingriper och begränsar det särskilda skyddsföremålet i syfte att värna om den fria konkurrensen. EU-domstolen har bl.a. klargjort att avtal som innehåller ett kopplingsförbehåll aldrig kan anses skydda det särskilda skyddsföremålet.