Bakgrund: Enligt en undersökning som Stockholms handelskammare genomfört tillsammans med Infotorg så blir internet och de sociala medierna en allt viktigare källa till information för arbetsgivare. I studien visar det sig av 40 procent av alla rekryterare kontrollerar kandidater via Facebook. Detta väckte frågor hos mig, som jag valde att gå vidare med i denna kandidatuppsats. Syfte: Uppsatsens syfte är att undersöka varför, och på vilket sätt, arbetsgivare använder sig av internet och de sociala medierna när de rekryterar ny personal. Vad är det egentligen företagen vill få fram när man ”googlar” en kandidat? Och hur påverkar våra ”digitala identiteter” våra chanser till att få ett arbete? Metod: För att få en djupare insikt av varför man som arbetsgivare använder sig av denna metod har jag valt att göra en kvalitativ studie med sju personer som arbetar med personalfrågor och rekrytering på olika företag. Min analys och slutsats bygger sedan på tolkningar av deras olika svar. Teori: Jag har i studien huvudsakligen använt mig av Goffmans dramaturgiska perspektiv, Hewitts tankar om situationens betydelse för en händelse och identitets- och imagebegrepp definierade av bland annat Melin och Bernstein. Utifrån Kozinets bok Netnografi har jag hämtat begreppet ”digitalt jag”, som i studien kallas ”digital identitet”. Resultat: ”Våra sociala världar håller på att bli digitala” skriver Kozinets i sin bok Netnografi. Och vad vi gör i våra digitala världar, kan komma att spela en avgörande roll för hur vår framtida arbetssituation ser ut. Det är en slutsats som jag kommit fram till genom denna studie. Information om olika individer som finns på internet kan nämligen komma att användas i urvalsprocesser. Något vi borde tänka mer på, menar många av studierns informanter. Informationen som finns på nätet är som en ”tatuering” och går inte att ta bort. Nyckelord: Digital identitet, digitalt jag, identitet, arbete, internet, rekrytering, mediebild, image.

Det övergripande syftet med denna uppsats är att försöka förstå hur unga kvinnor upplever att ha ett digitalt jag på den sociala medieplattformen Facebook. För att få en förståelse av deras upplevelse har jag valt att dela upp teoriavsnittet i två större delar. Den första delen syftar på att förklara konsekvenserna av att leva i en värld som präglas av medier. Utgångspunkten ligger i McLuhans välkända begrepp ”The medium is the message” (1964/2001) för att förstå hur de nya sociala medierna blir en förlängning av den egna fysiska kroppen och Thompsons interaktionstyper (1995/2001). Det andra teoriavsnittet behandlar hur man kan försöka förstå människors upplevelse av att leva i en värld som präglas av medier. Här har jag valt att utgå från Sherry Turkles teorier (1995/1997) om hur Internet har blivit en plats där människor kan laborera med olika konstruktioner av jaget. Jag har valt att komplettera detta med Jenny Sundéns teorier i hennes avhandling Material virtualities (2002) samt med fenomenologin som avser att studera upplevelsen av ett fenomen. Den fenomenologiska metoden använder sig av kvalitativa undersökningar och jag har i min studie utfört fem kvalitativa, semistrukturerade intervjuer med unga kvinnor mellan 24-30 år. Resultatet av undersökningen visar att unga kvinnor upplever sitt digitala jag som en förlängning av det verkliga jaget, men även begränsat då Facebook endast återger en begränsad bild av jaget. Det fanns även en medvetenhet kring att de framställde det egna jaget positivt genom att de var selektiva i vilken information de publicerade om sig själva. Detta påverkade också tilltron till andras digitala jag. Vidare upplevde kvinnorna att de till viss mån var begränsade i kommunikationen på Facebook i relation till kommunikationen ansikte mot ansikte. Facebook upplevdes dels som ett fysiskt rum där de kunde vara (med sina sinnen). Det framkom också att kvinnorna upplevde att detta rum hade en egen tid som fortlöpte även då de själva inte var där.