<p>Studiens syfte var att söka en förståelse för hur pappor, som deltar i en gruppverksamhet för män som misshandlar sina barns mammor, kan beskriva sin syn på våldet samt hur en sådan verksamhet kan hjälpa dessa män att förändra sitt beteende så att deras barns situation förbättras. Den gruppverksamhet som studeras i denna uppsats heter Pappaverksamheten och är en kurs som utgår från kognitiva teorier. Kursens upplägg är inspirerat av Duluthmodellen från USA och Changing Ways i Kanada, men har kompletterats med tydligt barnfokus. Studien har genomförts med kvalitativa intervjuer där personal inom Pappaverksamheten samt socialsekreterare som träffat dessa pappor, berättar om hur de uppfattar att papporna ser på sina våldshandlingar samt hur de tänker sig att pappor kan upphöra med våldet och hur en sådan förändring går till. Resultatet visar att papporna oftast förnekar eller bagatelliseras våldet och dess konsekvenser. Papporna förnekar även att barnen bevittnat våldet och har enligt intervjupersonerna dåliga kunskaper om barns behov och att de kan påverkas av det som sker. Genom att få kunskap om våld och dess konsekvenser samt möjlighet att diskutera alternativa tankar och handlingar, kan pappan nå en viss insikt som kan leda till förändring. Däremot är kurstiden för kort för att kunna uppnå en varaktig förändring, utan verksamheten behöver kompletteras med fler insatser.</p>

Studiens syfte var att söka en förståelse för hur pappor, som deltar i en gruppverksamhet för män som misshandlar sina barns mammor, kan beskriva sin syn på våldet samt hur en sådan verksamhet kan hjälpa dessa män att förändra sitt beteende så att deras barns situation förbättras. Den gruppverksamhet som studeras i denna uppsats heter Pappaverksamheten och är en kurs som utgår från kognitiva teorier. Kursens upplägg är inspirerat av Duluthmodellen från USA och Changing Ways i Kanada, men har kompletterats med tydligt barnfokus. Studien har genomförts med kvalitativa intervjuer där personal inom Pappaverksamheten samt socialsekreterare som träffat dessa pappor, berättar om hur de uppfattar att papporna ser på sina våldshandlingar samt hur de tänker sig att pappor kan upphöra med våldet och hur en sådan förändring går till. Resultatet visar att papporna oftast förnekar eller bagatelliseras våldet och dess konsekvenser. Papporna förnekar även att barnen bevittnat våldet och har enligt intervjupersonerna dåliga kunskaper om barns behov och att de kan påverkas av det som sker. Genom att få kunskap om våld och dess konsekvenser samt möjlighet att diskutera alternativa tankar och handlingar, kan pappan nå en viss insikt som kan leda till förändring. Däremot är kurstiden för kort för att kunna uppnå en varaktig förändring, utan verksamheten behöver kompletteras med fler insatser.