I föreliggande uppsats jämförs karaktärsdragen i den vetenskapliga bedömningsdiskursen med den politiska och offentliga diskursen utifrån frågorna: vad talas det om och vad talas det inte om när det gäller: elevers prestation och motivation, utvärdering av skolan, tydlighet/ rättvisa, lärande/examination/undervisning samt urval? Frågorna ställs till de lästa texterna inom de valda diskurserna. Läroplansteori har använts som begreppsligt verktyg och till att synliggöra talet om en flergradig betygsskala.   Jämförelsen av karaktärsdragen visar att båda diskurserna talar om en upplevd ökad motivation, prestation, tydlighet och rättvisa. Samtidigt rapporteras i den vetenskapliga bedömningsdiskursen om en ökad stress, svårigheter att språkligt uttrycka kunskapskrav och kriterier för sex betygssteg samt att variera examinationsformerna och samtidigt bedöma enligt en sexgradig skala. Det talas i båda diskurserna om en oro för ytinlärning och en större fokusering på detaljer, även om detta mest syns i den vetenskapliga bedömningsdiskursen. I realiseringen kan dessa svårigheter leda till en konflikt mellan läroplan och kursplan.   Diskursernas karaktärsdrag i förhållande till bakgrund och tidigare forskning visar på att en flergradig skala som F till A, kan vara en konsekvens av en sviktande tilltro till utbildningssystemet och fallande resultat i internationella undersökningar. En eventuell följd av detta är en förskjutning av makten, åt aktörer på formuleringsarenan. Fler steg faller också in i en historisk kontext där flergradiga skalor skiftat mellan få och fler grader.   Eftersom ett politiskt beslut är taget till ett nytt betygssystem, Lgr 11, kan det ses som att den politiska diskursen har makt att formulera det som sedan ska realiseras. Det kan dock inte utesluta att den diskursen inte lyssnat på den vetenskapliga.