Den här rapporten är skriven för att utvärdera en livförstärkningsmetod för en knutpunkt i ett balk- och pelarsystem med kontinuerliga balkar som belastas med ett givet lastfall. Knutpunkten består av HSQ-balkar och VKR-rör där prefabricerade betongbjälklag lagts upp på underflänsarna av balkarna. Det som har studerats i detalj är hur knutpunkten påverkas av att full anliggning mellan livförstärkningsplåtarna och överflänsen saknas. Det vill säga, vad händer med bärförmågan när plåtarna inte är rakt skurna eller när utförandet inte är perfekt? Tre olika varianter av knutpunkten studerades, en med full anliggning mellan alla plåtar, och två stycken där full anliggning saknades mellan livförstärkningsplåtarna tvärs balkens längdriktning eller de som sitter längs med. Ett brottlaststest utfördes för att kunna mäta hur stor inverkan avsaknad av full anliggning mellan plåtarna hade på bärförmågan. Ett avstånd på 1 mm, som enligt utförandestandarden är det största värdet som accepteras lokalt (1/3 av tvärsnittsytan), hade inte någon större inverkan på bärförmågan för det givna lastfallet och plåtarna trycktes då ihop cirka 0.6 mm. När knutpunkten analyserades med ett brottslaststest, där avståndet mellan plåtarna sattes till 10 mm för att de inte skulle gå ihop under analysen, resulterade det i en minskning av bärförmågan med cirka 30 % för båda fallen. Knutpunktens förstärkningsplåtar var av den dimensionen att pelarna inte klarade av att trycka sönder dem utan att själva gå till brott. Det betyder att det är pelarna som är dimensionerande för knutpunktens bärförmåga. Storleken på förstärkningsplåtarna skulle kunna minskas utan att riskera bärförmågan för knutpunkten, de skulle troligtvis kunna ha samma dimensioner som pelaren. Linjelastens inverkan på knutpunkten verkar vara försumbar eftersom knutpunktens bärförmåga inte förändrades nämnvärt när linjelasten varierade. / This report is written to evaluate a web reinforcement method for a joint in a beam- and column system with continuous beams that is loaded with a given load case. The joint consists of HSQ-beams and VKR-pipes where prefabricated concrete decks are supported by the bottom flange of the beams. The phenomenon that has been studied in detail is how the joint is affected if full contact between the reinforcement plates and the top flange is not achieved. With other words, what is happening with the load carrying capacity when the reinforcement plates are not perfectly straight or when the execution is not done correctly? Three different types of the joint was studied, one that had full connection between all the plates, and then two where full connection was missing between either the web reinforcement plates that goes across the length of the beam or the one directed along the beam. An ultimate load carrying capacity test was also performed to easier be able to measure the consequences on the ultimate strength when full connection between the plates was missing. A space of 1 mm, which according to the Swedish execution standard is the largest value that is approved locally (for 1/3 of the section), will in the end not affect the joint with any larger reduction of the load carrying capacity. The plates were then pressed together approximately 0.6 mm. When the joint on the other hand was analyzed with an ultimate load carrying capacity analysis with a spacing of 10 mm between the plates, the load carrying capacity was reduced with approximately 30 % in both cases. The dimension of the reinforcement plates in the joint was of the magnitude that the columns were not able to press them to failure without going to failure themselves. This means that the columns are the dimensioning factor for the load carrying capacity of the joint. The size of the reinforcement plates could be reduced without risking the load carrying capacity for the joint, they could then be reduced to the same dimension as the columns. The influence of the uniformly distributed load seems to be neglectable since the load carrying capacity for the joint barely changed when the uniformly distributed load was varying. This means that the reinforcement plates could be designed as a welded column with fixed supports clamped in between the top- and bottom flange of the beam.