Utmärkande för Uppsalas arkitektur är domkyrkan och slottet. En känslighet för den så kallade Uppsalasilhuetten (domkyrkan och slottet sedda på avstånd) som länge har präglat stadens stadsplanering och är ett av flera skäl till att antalet byggnader högre än 5–6 våningar anses vara lågt. På västra sidan av Fyrisån finns ytterligare en del arkitektoniska sevärdheter, bl.a. Gustavianum och Carolina Rediviva, som även dessa ingår i denna kulturella och historiska nod av landmärken.   Uppsalas nya konstmuseum i hamnesplanadområdet ska i bästa av fallen kunna ingå i denna knut av attraktioner. Tanken är att även den aningslösa turisten ska kunna urskilja konstmuseet utifrån dess unika och specifika form, hon ska inte ovetandes råka gå förbi ett annars menlöst muséum för att en vecka senare, väl hemma, upptäcka att hon missat museibyggnaden (och dess konst).   Uppsalas nya konstmuseum markerar sig som ett tydligt element på platsen, en volym med en egen identitet. Museet samspelar med stadens befintliga stadslandskap och typologi, läser dess arkitektur och organisation.   Hamnesplanadområdet är idag en korsning av olika byggnadstyper och en produkt av skiftande samhällsplanering där det bl.a. finns hus i park, kvartershus, industribebyggelse och parker. Med en sådan variation är konstmuseet sin enskilda, igenkännbara byggnad.   Uppsalahemisfären är en sammanhållen anläggning som tydligt definierar en yttre gräns. En skulpterad kropp griper tag i den förhållandevis glesa platsen den står på och skapar här en påfallande karaktär.Siktlinjerna är tydliga, konstmuseet blir identifierbart på håll. Från kanterna av Fyrisån blir byggnationen perceptibel i förhållande till den omkringliggande rektangulära bebyggelsen och står som en märkbar referenspunkt. / Distinguishable for Uppsala’s architecture is the cathedral and the castle. A sensitivity to the so-called Uppsala Silhouette (the cathedral and the castle seen from a distance) that has for long characterized the city’s urban planning and is one of several reasons why the number of buildings higher than 5-6 floors is considered to be low. On the west side of Fyrisån are some additional architectural landmarks, including Gustanavium and Carolina Rediviva, these are also a part of this cultural and historical node of attractions.   Uppsala’s new art museum, at the harbour-esplanade area, will in the best of cases figure in this knot of landmarks. The idea is that even the most oblivious tourist could differentiate the art museum based on its unique and specific form, she should not accidentally happen to walk past an otherwise tedious museum for a week later, well at home, discover to have missed the museum (and its art).   Uppsala’s new art museum marks itself as an explicit part of the place, a volume with its own identity. The museum interacts with the city’s existing urban landscapes and typology, reads its architecture and organization.  The Harbour-esplanade area is today an intersection of various building types and a product of the diverse urban planning, where there is e.g. house in park, block house, industrial buildings and parks. With such variation the art museum stand as an individual, recognizable building.   The Uppsala Hemisphere is a cohesive system that clearly defines an outer boundary. A sculpted body grabs the relatively sparse site it stands on and creates here a striking character.The visibility lines are clear, the art museum is identifiable from a distance. From the edges of Fyrisån the construction becomes perceptible in relation to the surrounding rectangular buildings, and stands as a marked reference point.