<p>Denna c-uppsats är en kvalitativ undersökning om hur hemutredare resonerar kring begreppet lämplig adoptivförälder, och hur de beskriver svårigheterna med lämplighetsbedömningen. Undersökningen har genomförts i form av två fokusgruppsintervjuer med hemutredare från olika kommuner och stadsdelar i Stockholms län. De frågeställningar som styrt arbetet är: Hur beskriver hemutredarna en lämplig adoptivförälder? Hur upplever hemutredarna skillnaderna mellan det biologiska föräldraskapet och adoptivföräldraskapet, när det gäller lämplighet? Hur beskriver hemutredarna svårigheterna med lämplighetsbedömningen av tilltänkta adoptivföräldrar? Våra resultat visar att hemutredarna anser att det bästa för ett adoptivbarn är att adopteras av två föräldrar. Detta par skall ha en kärleksfull relation, både rimlig hälsa och rimlig inkomst. Hemutredarna anser att barnet skall få möjlighet till en så ”vanlig” uppväxt som möjligt. I denna ”vanlighet” är det viktigt att barnet får vara en del av en kärnfamilj. En annan viktig faktor av ”vanligheten” är åldern, som hemutredarna menar inte skall vara alltför hög. Hemutredarna anser att de myndigheter som arbetar med adoption i stor utsträckning har ett föräldraperspektiv, istället för ett barnperspektiv. Detta ses som ett problem av hemutredarna och de ser det som deras uppgift att vara adoptivbarnets företrädare och göra det som är adoptivbarnets bästa. Det finns flera skillnader mellan att vara bilogisk förälder och att vara adoptivförälder, enligt hemutredarna. Den viktigaste skillnaden är att de flesta adoptivföräldrarna kommer att få ett barn med en okänd bakgrund och med flera separationer bakom sig. Detta gör att det ställs andra krav på adoptivföräldrar. I förlängningen innebär det även att det inte räcker för adoptivföräldrar att vara ”tillräckligt bra” (good enough).</p>

Denna c-uppsats är en kvalitativ undersökning om hur hemutredare resonerar kring begreppet lämplig adoptivförälder, och hur de beskriver svårigheterna med lämplighetsbedömningen. Undersökningen har genomförts i form av två fokusgruppsintervjuer med hemutredare från olika kommuner och stadsdelar i Stockholms län. De frågeställningar som styrt arbetet är: Hur beskriver hemutredarna en lämplig adoptivförälder? Hur upplever hemutredarna skillnaderna mellan det biologiska föräldraskapet och adoptivföräldraskapet, när det gäller lämplighet? Hur beskriver hemutredarna svårigheterna med lämplighetsbedömningen av tilltänkta adoptivföräldrar? Våra resultat visar att hemutredarna anser att det bästa för ett adoptivbarn är att adopteras av två föräldrar. Detta par skall ha en kärleksfull relation, både rimlig hälsa och rimlig inkomst. Hemutredarna anser att barnet skall få möjlighet till en så ”vanlig” uppväxt som möjligt. I denna ”vanlighet” är det viktigt att barnet får vara en del av en kärnfamilj. En annan viktig faktor av ”vanligheten” är åldern, som hemutredarna menar inte skall vara alltför hög. Hemutredarna anser att de myndigheter som arbetar med adoption i stor utsträckning har ett föräldraperspektiv, istället för ett barnperspektiv. Detta ses som ett problem av hemutredarna och de ser det som deras uppgift att vara adoptivbarnets företrädare och göra det som är adoptivbarnets bästa. Det finns flera skillnader mellan att vara bilogisk förälder och att vara adoptivförälder, enligt hemutredarna. Den viktigaste skillnaden är att de flesta adoptivföräldrarna kommer att få ett barn med en okänd bakgrund och med flera separationer bakom sig. Detta gör att det ställs andra krav på adoptivföräldrar. I förlängningen innebär det även att det inte räcker för adoptivföräldrar att vara ”tillräckligt bra” (good enough).