<p>Syftet med denna rapport är att undersöka huruvida den praktiska examinationen inom ämnet vapen och taktik på Polisutbildningen vid Umeå Universitet skulle kunna kompletteras med en mer tillämpad examination i form av en upplevelsebaserad övning. Eftersom författarna genomgått större delen av den vapenutbildning som bedrivs vid skolan har det uppstått frågetecken över vad den nuvarande examinationen egentligen visar. Problemet har även påvisats ur vapenlärarnas perspektiv och det blev upptakten till denna rapport. Dagens examination bygger mycket på den motoriska inlärningen och att skytten rent precisionsmässigt skall kunna verka med tjänstevapnet, som i och för sig är viktig för ett säkert och bra agerande. Däremot tar den inte sikte på den identifiering och definiering samt det stresspåslag som alla är ingredienser i en verklighetsnära situation. Underlaget till rapporten är intervjuer gjorda med de sex vapenlärare som är verksamma vid Polisutbildningen vid Umeå Universitet. Efter sammanställandet av svaren på dessa intervjuer visar resultatet att dagens praktiska examination i vapenutbildningen saknar de viktiga inslagen av identifiering, definiering och övrig stress som en examination i form av upplevelsebaserad övning har att erbjuda, samtidigt som dessa inslag är viktiga ur ett kvalitetshöjande perspektiv.</p>

<p>I februari 2008 hängde sig en man på häktet i Mariestad. När mannen anträffades av kriminalvårdare fick han hänga kvar i den strypsnara som han hängt sig i. Istället för att lösgöra mannen låste kriminalvårdarna om honom och tillkallade ambulans. Mannen levde när ambulanspersonalen kom till platsen men omkom senare på sjukhuset. Såväl kriminalvårdarnas agerande som den påföljande polisutredningen har kritiserats. Händelsen är nu aktuell för en förnyad utredning och skapar stora frågetecken kring Kriminalvården. Genom intervjuer och deltagande observationer ger rapporten en bild av hur de intagna på Sveriges häkten upplever sin situation. Bilden som framkommer är i många fall påfallande negativ men ger även ett flertal positiva inslag. Både de positiva och negativa intrycken kretsar kring förhållandet mellan intagna och kriminalvårdare. Rapporten ger även en kortare sammanfattning av Lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. samt en begreppsförklaring till de restriktioner som kan användas mot en häktad person. Slutligen delger rapporten några enkla förslag för att förbättra de intagnas situation i de svenska häktena.</p>

<p>Syftet med denna rapport är att ta reda på styrketesternas funktion på polisutbildningen vid Umeå universitet. Som bakgrund till rapporten ligger bland annat egna iakttagelser om stora skillnader i resultatet vid styrketesterna. Tillvägagångssättet har bestått av intervjuer med momentansvariga för styrketesterna, tidigare lärare samt inläsning på ämnesområdet. Under teoridelen förklaras styrketesternas olika moment, uppbyggnad och krav. I rapporten beskrivs rikspolisstyrelsen krav om en specifik utbildningsplan. Utbildningsplanen för polisutbildningen i Umeå består av olika kurser och moment. Under momentet ”Hälsa i teori och praktik” som bedrivs fortlöpande under hela utbildningen genomförs styrketesterna under termin tre. Vid utformningen av styrketesterna gjordes jämförelser med andra länders polisutbildningar och andra yrkeskategorier i Sverige. Problematiken vid utformningen av styrketester beror på stor del att det saknas en utformad fysisk kravprofil för polisyrket. Utifrån den förutsättningen genomförs dagens styrketester på bästa sätt.</p>

<p>Dagens polisutbildningsförordning är från 1998. Den 16:e april 2008 presenterade polisutbildningsutredningen sina förslag för en förändrad polisutbildning för Justitieminister Beatrice Ask. Hur har kraven sett ut inför arbetet med att förändra dagens polisutbildning och hur har tankegångarna gått på landets polismyndigheter? Resultaten jag fått fram visar att den framtida polisen kommer att se någorlunda annorlunda ut än vad dagens nyexaminerande polisstudenter gör. Mina resultat visar också att den volymökning som skett i och med Alliansens vallöfte av ökat antal poliser, har lett till organisatoriska och ekonomiska förändringar inom polisen.</p>

<p>Syftet med denna rapport är att undersöka hur polisstudenter utvärderas och granskas med avseende på lämplighet under utbildningen samt påvisa hur studenterna ska gå till väga när någon påträffar kurskamrater med olämpliga attityder och värderingar. Rapporten tar även upp vilka konsekvenser en lämplighetsprövning kan innebära. Det inledande kapitlet beskriver hur antagningen till polisutbildningen går till samt vad begreppet lämplig innebär när man påbörjar studier vid polisutbildningen. I det teoretiska kapitlet har några utgångspunkter kring lämplighet som begrepp samt lämplighet vid polisutbildningen valts ut. För att besvara rapportens frågeställningar, har författarna använt sig av statistiska redovisningar, tidigare rapporter samt djupintervjuer. Lagar, förordningar, handlingsplaner och riktlinjer har granskats. För att få svar på vad olika inblandade på skolan anser i fråga om lämplighet har en enkät skickats ut till 41 lärare och 48 polisstudenter. Resultatet från enkätundersökningen visar att trots en omfattande rekryteringsprocess antas sökande som både lärare och polisstudenter finner olämpliga. På grund av detta anser nästan alla de tillfrågade polisstudenterna att en organiserad lämplighetsprövning bör äga rum under utbildningstiden. Endast en fjärdedel av lärarna var av samma åsikt. I det avslutande kapitlet föreslås olika åtgärder för att förhindra att olämpliga studenter antas till polisutbildningen.</p>

<p>Genom historien har frågorna om hur man får människor till att inte begå brott, hur man bäst straffar en brottsling och hur man får brottslingen att inte begå brott igen diskuterats intensivt. Om man tittar tillbaka i historien har kroppsbestraffning och dödsstraff varit de centrala straffmetoderna. Det var först på 1800- talet som tanken om att brottslingars själ skulle straffas istället för kroppen. Det var med denna tanken som fängelsestraffet blev en central del. Bakom murarna skulle fångarna inte bara straffas för sina gärningar de skulle också formas till en människa samhället ville ha. En laglydig människa. Under det senaste decenniet har kriminalvården börjat använda sig av en rehabiliteringsform som de kallar programverksamhet. Det går ut på att den intagne själv ska vilja leva ett laglydigt liv och får hjälp med att så kunna göra när de blir frigivna. Kriminalvården har i Sverige idag 16 stycken olika rehabiliteringsprogram. De programmen som används mest i Kalmar är Beteende Samtals Förändring- BSF, Brotts- brytet och Enhanced Thinking Skills – ETS. För att försöka utröna orsaker till att kriminella återfaller i brott har jag vänt mig till personal inom kriminalvården som arbetar med dessa program i Kalmar. De menar att det finns olika typer av kriminella som återfaller i brott. Dels de som inte vill leva laglydigt, p g a. att de tjänar på att vara kriminella. Både socialt och ekonomiskt. Dels finns de som saknar förutsättningar för att komma ifrån den kriminella världen, t ex. att hela deras sociala liv består av kriminella och de har varken ekonomin eller förmågan att ändra på det. Och därför blir det en betydligt större risk att dessa kommer att återfalla i kriminallitet. Enligt självkontrollsteorin av Hirschi och Gottfredson är det människor som saknar eller har låg självkontroll som har fallenhet för att bli kriminella. En människa utan självkontroll är impulsiv och tänker på belöningen och inte på konsekvenser.</p>

<p>Ur ett rättssäkerhetsperspektiv är det av stor relevans att varje ingripande av polisen sker med största möjliga omsorg och respekt för den enskilde individen i den mån det är möjligt. Svensk polis ges idag inte möjlighet att efterleva denna princip på grund av invecklad och krånglig lagstiftning som står i dess väg. Denna rapport visar att det idag skadas och dödas personer i onödan på grund av otillräcklig lagstiftning. De finländska lagstiftarna har löst mycket av problematiken genom att tillåta en öppen och ej fallbunden tolkning av lagen. Statistik visar på en markant skillnad i skadebilden länderna emellan. I Sverige skadas och dödas människor fyra gånger så ofta som i Finland i samband med polisiära ingripanden. Detta trots att Finland har en högre brottsintensitet. Svenska poliser tillämpar främst nödvärnsrätten i de skjutsituationer som uppstår, vilket medför en direkt fara för liv och hälsa. Finländska poliser tillåts däremot att genom modernare lagstiftning kunna agera i ett tidigare skede vilket förhindrar att akuta nödvärnsituationer uppstår. Denna rapport visar att det med några få enkla medel drastiskt skulle förändra den skadebild som i dag råder i Sverige. Det borde vara en självklarhet utifrån ett rättsäkerhetsperspektiv att minimera antalet skadade och döda vid polisiära ingripanden. Ändå har Sverige inte reviderat sin skjutlagstiftning på nästan 40 år.</p>

<p>Psykisk ohälsa är ett utbrett problem i Sverige. Som poliser kommer vi troligtvisdagligen att möta personer med psykisk ohälsa, man räknar med att så många som20 % av Sveriges befolkning är drabbad i någon form. Syftet med rapporten är attbesvara frågan; hur kan man, om det är möjligt, identifiera personer med psykisksjukdom i ett samtal eller förhör och hur skall man bemöta dessa därefter?Detta är ett ämne som intresserar oss och något som vi tycker har behandlats alldelesför lite på polisutbildningen. I rapporten har vi valt att göra en lite mer ingåendedjupdykning i två personlighetsstörningar och ett sjukdomstillstånd. Sedan har viredogjort för olika klassifikationssystem som finns för att diagnostisera psykisksjukdom för att se om dessa system, i någon form, går att använda i det praktiskapolisarbetet. Vidare har vi även hållit intervjuer med två personer som i sitt arbetekommer i kontakt med psykisk sjukdom, denna kunskap har vi sedan utgått ifrån närvi skrivit diskussionen. Vår tro innan vi startade med rapporten var att kunskap ompsykisk ohälsa är nyckeln till ett bra bemötande. Denna insikt har bekräftats frånflera källor under arbetets gång. Vi vill med denna rapport belysa vikten av ett brabemötande när man träffar personer som lider av psykisk ohälsa.</p>

<p>Var tionde person som misshandlas utomhus av okänd gärningsman råkar ut för detta vid upprepade tillfällen. Denna rapport belyser upprepad utsatthet för brott utifrån polisanmälningar i Västernorrlands län anmälda under perioden 1 januari 2005 till och med 31 december 2008. Rapporten är en kvantitativ registerstudie. Utav de totalt 2 376 anmälda misshandelsfall så var 453 av dessa anmälningar ett led i upprepat utsatthet för brott. Det innebär att 19 procent av alla anmälningar har en koppling till upprepad viktimisering. Faktorer som rapporten belyser är kön, ålder och tidpunkt. Av de 197 identifierade målsägandena är 95 procent män. Målsägandens ålder när de första gången utsattes för misshandel har sammanställts. 71,6 procent var i åldersgruppen 15-23 år. Vid 24 års ålder minskar antalet målsäganden markant. De misshandelsfall som ingår i denna rapport har till största del begåtts under sommarmånaderna juni, juli och augusti samt i december. Fredag och lördag kväll/natt utmärker sig kraftig. Under dessa tidsperioder har 70 procent av misshandelsfallen i denna rapport begåtts. Från att en målsägande anmäler ett misshandelsbrott så är risken störst att utsättas för en upprepad händelse under den första månaden (9 procent). Risken minskar sedan kontinuerligt. 43 procent av det totala antalet anmälningar om upprepat våld sker under de första sju månaderna. Inom länet skiljer sig inte de olika kommunerna i någon större utsträckning med avseende på upprepade anmälningar. Samtliga kommuner återfinns i intervallet åtta till tretton procent med undantag av Kramfors på sex procent. Av de målsäganden som har blivit utsatta för upprepad viktimisering har 64 procent själva varit skäligen misstänkta för misshandelsbrott. Resultatet i denna rapport stämmer väl överens med tidigare forskning med ett undantag, Ekbrand (2005). Hans rapport tyder på att det inte finns något samband mellan att själv varit misstänkt för brott och att bli utsatt för upprepad viktimisering. Resultatet i vår rapport verifierar tidigare forskning med avseende på kön, ålder och tidpunkt. En slutsats i denna rapport är att Polisen borde informera en målsägande om att riskerna med att utsättas för en upprepad händelse är stor vid anmälan av denna brottstyp och motivera varför den är det.</p>

<p>Polisen i Sverige har ett relativt högt förtroende bland allmänheten (BRÅ, 2007). Det är av stor vikt att polisen har ett stort förtroende i samhället, för att samarbetet mellan polis och allmänhet skall fungera väl samt att brott skall anmälas (BRÅ, 2007). Men efter händelser som den i Rosengård, december 2008, ligger det nära till hands att fundera över hur samhället ser på polisen. Antagligen påverkas allmänhetens förtroende negativt då enskilda poliser uttalar sig så starkt nedsättande om andra människor som i detta fall. Medias intensiva rapportering gör att få undkommit händelsen i Rosengård.Syftet med följande studie var att beskriva allmänhetens förtroende för polisen samt hur detta kan påverkas av medias rapportering. Vidare avsåg författarna att besvara följande frågeställning; Kan polisen som organisation samt enskilda poliser genom sitt agerande påverka samhällets förtroende för polisen i helhet?Studien genomfördes i form av en litteraturgranskning där relevant litteratur granskats och diskuterats av författarna.Som teoretisk referensram användes Agenda Setting av (Dearing & Rogers, 1992) som beskriver medias påverkan i samhället. Av resultatet framgår att media har dagordningsmakt, då media styr vilken slags information och kunskap nyhetspubliken skall få ta del av (Palm & Skogersson, 2008). Rapportering om en organisations verksamhet, oavsett om rapporteringen är sann eller ej, påverkar allmänhetens förtroende för organisationen (Sandstig, 2008 hänvisar till Palm, 2005). Vidare framgår att enskilda händelser, med enskilda individer, kan påverka förtroendet för en hel organisation i sin helhet. Det är därför viktigt hur organisationen väljer att bemöta enskilda händelser samt hur man kommunicerar sin verksamhet i media (Palm & Skogersson, 2008).</p>