Våldsbejakande extremism är ett relativt nytt problem för Socialtjänstens verksamhet, vilket innebär att ett flertal socialsekreterare runt om i Sverige arbetar med ärenden som rör våldsbejakande extremism utan att ha någon specifik utbildning inom ämnet. Studiens syfte har således varit att få en djupare inblick i socialarbetares arbete avseende barn vars föräldrar har stridit för Islamiska staten (IS) samt vilka utbildningar som finns tillgängliga. Studien utgår från en kvalitativ forskningsmetod, insamling av empiri utfördes genom semistrukturerade intervjuer med socialsekreterare från tre olika städer i Sverige. Analysering av empirin har utförts med hjälp av en konventionell kvalitativ innehållsanalys.   Under intervjuerna framkom det att det råder skilda uppfattningar bland socialsekreterarna med avseende på utbildningen inom ämnet, där vissa anser att det underlag som tillhandahållits är bristfälligt, medan andra känner sig trygga i det. Vidare skiljer sig arbetssättet åt i de olika städerna rörande barn vars föräldrar som stridit för IS, exempelvis med avseende på uppsökande verksamhet. Det genomgående temat i intervjuerna var att dessa ärenden ska behandlas som vanliga ärenden och att socialsekreterarna inte ska särskilja barnen och familjerna, detta för att familjerna inte ska känna att de blir behandlade på ett annorlunda sätt på grund av sin bakgrund.