The number of domestic partnerships has significantly increased in the recentdecades in the Nordic countries, which has led to a growing need for regulationto protect the rights of the cohabitants. Sweden and Norway have similar socialdevelopment regarding domestic partnerships, but the countries have chosen differentapproaches to regulate them. In Swedish law, a generally applicable definitionof cohabitants is used, while Norway has chosen to apply a more dynamicconcept of cohabitation where the definition varies depending on the legal effectof different regulations. This essay aims to highlight and analyze the definitionof cohabitation in Swedish and Norwegian law and the benefits and drawbackswith the two approaches, as well as to examine the similarities, differences andconsequences of the two. In Sweden, cohabitation is regulated in the Cohabitation Act (sambolagen). Thelaw defines cohabitants as two parties who permanently live together in a couplerelationship and have a joint household. In Norwegian law on the other hand, adynamic definition of cohabitants is used and varies depending on the specific legislation. In some legislation, it requires a marriage-like relationship, while in other legislations there can be two parties or more with a sharing household andlived together for a certain amount of time but without a requirement of a marriage-like relationship. There are both benefits and challenges with a generally applicable definition ofcohabitation, as in Swedish law, and a more dynamic definition, as in Norwegianlaw. A generally applicable definition promotes clarity and uniformity in the legislation,and it is easier for the public, courts and authorities to understand thecohabitation concept. However, it can result in more exceptions to make themfit a certain legal area, which can lead to confusion and various interpretations. Itcould also lead to a cohabitation definition that is too broad or too narrow. Adynamic definition on the other hand varies depending on the purposes of thelegislation, and allows an adaptability to social development and the differentpurposes of each legislation. However, it becomes more complex for the publicto fully understand various legislations, and it could also become more challengingto establish a uniform legal practice when the definition differs so much. The legislator should ultimately aim for a balance between clarity and adaptability.The author believes that a more dynamic definition of cohabitation is bestsuitable for a society in constant development.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

En avtalsparts vetskap eller culpösa ovetskap om ett visst betydelsefullt förhållande kan leda till att ett avtal eller en annan rättshandling ogiltigförklaras eller ges ett annat innehåll än eljest. Men hur förhåller det sig när den relevanta vetskapen finns hos den som för avtalspartens räkning framförhandlat avtalet? I denna uppsats kommer författaren att utreda under vilka förutsättningar en mellanmans (fullmäktigs) onda tro får samma betydelse för avtalspartens (huvudmannens) rättsställning som om huvudmannen själv varit i ond tro.                       Det har från olika håll ifrågasatts om full behörighet att träffa ett avtal måste föreligga för att huvudmannen ska tillräknas ond tro hos en fullmäktig. Tidig rättspraxis ger vid handen att en fullmäktigs insikter och åtgärder under förhandlingar med motparten saknar betydelse vid tolkningen av avtalet, när fullmäktigens behörighet varit begränsad till att förhandla och förmedla anbud. Inte heller i ogiltighetshänseende har en fullmäktigs onda tro utan vidare tillmätts betydelse, när det villkor som tredje man felaktigt utgått från legat utom behörigheten. Den beskrivna ordningen stämmer dåligt överens med hur tredje man i allmänhet uppfattar situationen och den går inte särskilt väl ihop med rättsläget efter det att avtal väl slutits; från och med detta ögonblick kommer huvudmannen (avtalsparten) att ansvara för sina anställda och andra medhjälpare på samma sätt som för sig själv (in contractu).                       HD har på senare år ändrat sin praxis och mycket talar numera för att huvudregeln är den motsatta; så länge fullmäktigen utrustats med en förhandlingsfullmakt kan hans eller hennes insikt om motpartens uppfattning tillräknas huvudmannen. Vilken rättsföljden blir av ett tillräknande avgörs av ett samspel mellan hur tvisten formuleras av parterna samt vad grundläggande avtals- och fullmaktsrättsliga principer ger vid handen. Utgångspunkten är att huvudmannen inte kan bli bunden av en sidolöpare (d.v.s. ett villkor som inte täcks av behörigheten), men i ogiltighetshänseende ska han stå risken för vad fullmäktigen vet om tredje mans uppfattning. Föreligger emellertid konsensus om avtalets giltighet i sig och tvist endast råder om dess innehåll, måste en tolkning av avtalet göras av domstolen till förmån för den ena eller andra parten. I ett sådant fall får fullmäktigens vetskap om tredje mans uppfattning, en omständighet som normalt endast leder till ogiltighet, betydelse för tolkningen av avtalet.

No description available.

No description available.