I den krigsvetenskapliga forskningen utgör offensiv och defensiv etablerade begrepp. Defensiven beskrivs regelmässigt som den starkare formen av krigföring, men endast som ett alternativ intill dess att offensiv är möjlig. För att nå ett avgörande måste en offensiv genomföras. Denna syn återspeglas i flertalet av dagens doktriner. Problemet utgörs av att denna teoretiska grund kan synas orealistisk för många stater med begränsade militära resurser. Det övergripande syftet med uppsatsen är att utifrån teorin om de sex grundläggande förmågorna analysera orsakerna till de finska defensiva framgångarna under fortsättningskrigets strider på Karelska Näset 1944 och därigenom öka förståelsen för defensiva operationer. Sammanfattningsvis kan det konstateras att de stridande parternas förmågor varierade under operationens genomförande till tid och rum. Analysen visar dock att den finska förmågan att nå verkan ökade när de förde en taktikanpassad elastisk försvarsstrid i gynnsam terräng. Den visar vidare att sovjetisk överlägsenhet reducerades när terrängen försvårade de mekaniserade förbandens rörlighet. Finska initiativ i form av motanfall och ett mer dynamiskt försvar påverkade den sovjetiska centraliserade ledningen och dess möjligheter att samordna överlägsna stridskrafters verkan i negativ bemärkelse. Ur ett teoretiskt perspektiv ger analysen underlag att ifrågasätta delar av de krigsvetenskapliga teorier som hävdar att endast med en offensiv kan ett avgörande nås. Snarare stärker den de teorier som framhåller att en resurssvag stat kan uppnå egna mål i form av nationell överlevnad genom att föra en aggressiv defensiv strid och därmed tillfoga motståndaren förluster, som i längden inte gör fortsatt offensiv rationell. Det medger inte en ”total seger”, men utgör troligen ett mer realistiskt teoretiskt förhållningssätt för en liten nation. Vilken teoretisk ståndpunkt som är applicerbar torde sålunda bero på de mål som den defensiva parten vill uppnå.

In asymmetric warfare the focus is often about irregular warfare and little about regular warfare. This study focuses on asymmetric regular warfare and Arreguín-Tofts theory about how the weak win wars. His theory has a hypothesis that in asymmetric wars, with direct methods, the strong actor would win directly and decisive over the weak actor. The purpose of this study is to examine if combat engineering can provide the weak defensive actor with time. The study uses case study of the Swedish definition of combat engineering, to examine if it did occur during the Winter War. And if combat engineering did, had it any effect on the results of the Winter War. The overwhelming purpose of this study is to contribute to a discourse about combat support. Also illustrate that combat engineering is not always an established determinant, despite its effect in the results of war. The findings of the study are that combat engineering did occur during the Winter War. Combat engineering did provide the Finnish soldier with protection against artillery fire and delayed the attack of the Soviets tanks during the winter war.