Prostatacancer är den sjätte mest förekommande cancertypen i världen, och den tredje vanligaste cancertypen bland män. De olika typer av behandlingar som finns idag botar oftast inte sjukdomen. Det är därför viktigt att utveckla bättre behandlingsmetoder. Det är sedan tidigare känt att mangan kan orsaka apoptos i olika celltyper. Det ger en möjlighet att använda mangan för att hämma cancer och det är därför viktigt att veta vilka apoptotiska markörer som är involverade. Syftet med projektet var att undersöka om de sker en ökning av de apoptotiska markörerna kluven Kaspas-3 och kluven PARP efter manganbehandling av prostatacancerceller. Därefter kunna avgöra om manganbehandlingen har orsakat celldöd genom att inducera apoptos. Under projektet odlades prostatacancerceller (PC3) som sedan behandlades med 200 µM mangan under 6, 24 och 48 timmar. Därefter mättes mängden av proteinerna kluven Kaspas-3 och kluven PARP med hjälp av ett sandwich-ELISA kit. En tydlig stegvis ökning av apoptosmarkörerna med inkuberingstid hade förväntats. Det förväntade resultatet erhölls inte, för kluven Kaspase-3 ledde manganbehandlingen t.o.m. till en sänkning av koncentrationen. Det kan ha uppstått problem vid analysen som t.ex dålig lysering av cellerna eller ojämn tillväxt av dem. Det behövs fler studier för att utreda detta och för att undersöka andar potentiella apoptosmarkörer. / Prostate cancer is the sixth most common cancer type in the world, and the third most common cancer type among men. The different types of treatments that are available today do not usually cure the disease. It is therefore important to develop better treatment methods. It has previously been stated that manganese can cause apoptosis in different cell types. It provides an opportunity to use manganese to inhibit cancer and it is therefore important to know which apoptotic markers that are involved. The purpose of the project was to investigate whether an increase in the apoptotic markers cleaved Kaspas-3 and cleaved PARP after manganese treatment of prostate cancer cells. Thereafter, it can determine whether manganese treatment has caused cell death by inducing apoptosis. During the project prostate cancer cells (PC3-cells) were cultivated, then treated with 200 µM manganese for 6, 24 and 48 hours. The amount of the proteins cleaved Kaspas-3 and cleaved PARP was measured by using a sandwich ELISA kit. A clear gradual increase of apoptotic markers with incubation time was expected. The expected result was not obtained, for cleaved Kaspase-3 manganese treatment even decreased the concentrations. There may have been problems with the performance of the analysis such as poor lysis of the cells or uneven growth of the cells. More studies are required to investigate this and other potential apoptotic markers.