<p>Några av de straffprocessuella tvångsmedel som används mest inom polisen är husrannsakan, kroppsbesiktning och kroppsvisitation. I Sverige är skyddet av den personliga integriteten reglerad i grundlagen, varje medborgare är således skyddad mot påtvingade ingrepp som till exempel kroppsbesiktning och kroppsvisitation. Inskränkningar i detta grundlagsskydd får endast ske om stöd för ingreppet finns i lag. Den lag som reglerar detta är Rättegångsbalken och där står vilka kriterier som måste vara uppfyllda för att tvångsmedlen ska få användas. Vad händer om man istället för de krav som rättegångsbalken ställer upp använder sig av den enskildes samtycke för att utföra till exempel en husrannsakan? Blir det då inte ett påtvingat ingrepp och därmed godtagbart att genomföra trots avsaknad av lagstöd? Rättsläget är mycket oklart vilket vållat stor osäkerhet då varken JO, propositioner eller andra utredningar kan ge ett tillfredsställande och entydigt svar på frågan. En annan fråga som diskuterats är huruvida ett lämnat samtycke är ett verkligt samtycke eller om det lämnats efter medvetna eller omedvetna påtryckningar av till exempel polis. Det mest anmärkningsvärda vi kommit fram till i detta arbete är att samtyckets betydelse vid tvångsmedelsanvändning är så sparsamt reglerad i lagen, endast på ett ställe står det uttryckligen, nämligen i Rättegångsbalken 28:1 – reell husrannsakan.</p>

<p>Nödvärn är den paragraf i brottsbalken som styr både polisens och envars rätt att använda våld. Nödvärnsparagrafen bedöms subjektivt, vilket kan medföra att liknande situationer kan tolkas och bedömas olika på grund av den tilltalades olika förutsättningar. Vi valde detta arbete för att få en bättre insikt och förståelse om hur nödvärn tolkas, tillämpas och bedöms i rätten. För att få ett så bra resultat som möjligt så baseras arbetet utifrån rättsfall som gått hela vägen till högsta domstolen och utfallen därifrån har ställts mot hur lagtexten tolkas i polisutbildningens kurslitteratur. Eftersom ingen är undantagen från rätten till nödvärn baseras arbetet på samtliga relevanta fall från högsta domstolen. En slutsats man kan dra från arbetet är att högsta domstolen endast nämner ett fåtal av de aspekter som ska tas med i bedömningen när de skriver sina utlåtanden. Det har också framkommit att det endast är väldigt svårbedömda fall som har gått så långt som till högsta domstolen. Efter att studerat tjugosju relevanta rättsfall kan man konstatera att det är väldigt svårt att gå fri från ansvar om man har försvarat sig från ett knytnävsslag med exempelvis en kniv.</p>

<p>Polismans gripande är ett av de frihetsberövande tvångsmedlen som används mot personer misstänka för brott. Gripande är en provisorisk åtgärd i avvaktan på att gärningsmannen anhålls av åklagaren. Gripande, som regleras i Rättegångsbalkens 24 kapitel, beslutas av polisman på plats. Reglerna för gripande varierar med hänsyn till brottet, den misstänkte och omständigheter i övrigt. Syftet med arbetet är att fördjupa våra kunskaper för att att vi senare ute på fältet ska känna oss tryggare i gripandesituationer. Vi började vårt arbete med att fördjupa oss i lagtext, förarbeten och propositioner kring gripande. Genom att samtidigt studera kommentarer till paragraferna har vi försökt reda ut vad lagstiftaren menat. Samtidigt tog vi del av Justitieombudsmannens uttalanden om gripande. Efter detta genomförde vi ett flertal intervjuer med polismän, vakthavande befäl och åklagare från olika myndigheter för att få en bild av verklighetens problematik.Under vårt arbete upptäckte vi att det förekom differenser mellan olika polismyndigheters tolkning och tillämpning av bl.a. häktningsgrunderna. Vi fick också svar på vad erfarna poliser och åklagare anser att uttrycket brådskande fall innebär. Genom våra intervjuer har vi fått en bredare och djupare kunskap i ämnet än vi hade tidigare under utbildningen. Samtidigt har de fördjupade studierna i lagtexter ytterligare berikat vårt kunnande om polismans gripande.</p>

<p>Rapporten fångar upp bakgrunden till dödsstraffet och syftet med den och min röda tråd, ligger i att ta reda på hur dödsstraffets tillämpning, i de delar av USA som fortfarande använder sig av straffet, egentligen ser ut och fungerar. Den inriktar sig på det faktum att oskyldiga döms och avrättas vid felaktig tillämpning av dödsstraffet. Samtidigt beskrivs effekterna och de brottspreventiva funktioner som ligger bakom samt vilka avrättningsmetoder som används och om dessa egentligen fungerar och tillämpas på korrekt sätt, utan att liknas vid tortyr. I resultatet sammanställs rapportens frågeställningar utifrån aktuell litteratur i ämnet. Detta har jag åstadkommit genom att ha samlat kunskap ur bl. a. Amnesty Internationals hemsida och vissa Brå-rapporter. Rapporten belyser generellt hur tillämpningen av straffet ser ut i USA, som fortfarande tillämpar straffet.</p>

<p>Vi har valt att skriva om PL 24 a-d § § då detta är en relativt ny paragraf. Denna paragraf innehåller åtgärder som polisen kan utnyttja för att förhindra trafiknykterhetsbrott samt omhändertagande av föremål till denna. Intresset för denna paragraf väcktes under trafikmomentet då vi flyktigt berörde ämnet. Meningen med denna rapport är att klargöra hur polisen gick tillväga innan denna paragraf fanns samt hur man aktivt använder den idag. Vi har genom studier av förarbeten av paragrafen, själva lagtexten samt ett JO utlåtande från tiden innan den aktuella paragrafen tillkom bilda oss en uppfattning på hur trafikbrott förhindrades. Vi har även inhämtat information från polismyndigheter beträffande deras syn på hur man tillämpar den aktuella paragrafen idag samt hur man gjorde innan. Intervjuer med poliser som gett sin syn på hur dom använder lagen dagligdags har gett oss inblick på den praktiska tillämpningen. Vi har även tittat på vad ”annat som behövs för färden” och hur det tolkas. Några frågor som vi ställt under arbetet är om det var enklare innan lagen tillkom?, Kan en bilratt vara ”annat” samt vad mera exakt som händer med omhändertagna föremål? Slutsatsen vi kommit fram till i och med denna rapport är att innan lagen uppkom gjordes det en hel del omhändertagande som man inte hade lagstöd för men man förhindrade dock en del trafikonykterhets brott.</p>

<p>Förenklade utredningar enligt 23 kap. 22 § Rättegångsbalken är komplexa så till vida att det inte räcker med att läsa lagtexten för att förstå hur förfarandet fungerar. För att en polisman skall kunna ta initiativ till en förenklad utredning så krävs det att han förstår, hanterar och tar i beaktning juridiska tolkningar. Man måste alltså läsa förarbeten, kommentarer till paragrafen och olika instansers tolkningar av paragrafen för att kunna få en förståelse för hur man skall handskas med det förenklade utredningsförfarandet på ett effektivt sätt utan att tumma på rättssäkerheten för den misstänkte. Nedan har vi valt ut tre juridiska områden (tillräckliga skäl, brott som inte kan antas föranleda annan påföljd än böter och rättssäkerhetsaspekter för den misstänkte) att problematisera och på så sätt bidra till en förståelse till hur de kan användas vid utredningar enligt 23 kap. 22 § RB. Avsikten med detta arbete är att redogöra för och tolka begrepp som används i lagparagrafen samt olika instansers tolkningar av lagparagrafen. Sammanfattningsvis så handlar tillräckliga skäl om huruvida åklagaren kan ställa brottet utom rimligt tvivel. Förfarandet kan endast tillämpas när påföljden inte kan antas leda till annan påföljd än böter. Det är särskilt viktigt att beakta saker som kan påverka rättssäkerheten i utredningsförfarandet.</p>

<p>Den 1 april 2005 antog regeringen en ny sexualbrottslag och man skrev då om 6 Kap i brottsbalken. Statistik hade visat att antalet sexualbrott hade ökat de senaste tio åren och den folkliga opinionen började ifrågasätta den dåvarande lagstiftningen. 1998 tillsatte regeringen en kommitté som hade i uppdrag att se över den rådande sexualbrottslagstiftningen. Syftet med den nya sexualbrottslagen var att förstärka skyddet mot sexualbrott och den personliga integriteten. Det har visat sig att sedan den nya sexualbrottslagen kom till har antalet anmälda våldtäkter ökat samtidigt som det har minskat för sexuellt utnyttjande. Våldtäktsparagrafen har utvidgats och omfattar numera ett större antal gärningar än tidigare. I den nya lagen är det tänkt att fokus ska flyttas från offrets uppträdande och beteende till att mer intressera sig för gärningsmannens handlande. I den nya lagstiftningen har det också införts en paragraf som innefattar våldtäkt mot barn, där alla sexuella handlingar med barn under 15 år kommer att rubriceras som våldtäkt.</p>

<p>För att pröva vår teori om att ”vanligt” folk inte vet skillnaden mellan ordningsvakt och entrévärd använde vi oss av en enkät undersökning. Denna gjordes i en universitetsmiljö där det finns många vana krogbesökare. Resultatet av vår enkätundersökning styrker vår grundtes om att ”vanligt” folk inte har kunskap om regelsystemet gällande ordningsvakter och entrévärdar. I arbetet har vi gett en översiktlig bild av ordningsvaktens respektive entrévärdens rättigheter att agera i sina yrkesroller. För att undersöka problematiken runt kriminellt belastade entrévärdar valde vi att intervjua poliser som arbetar med problemen i krogvärlden, poliserna arbetade i Göteborg och Stockholm. I intervjuerna framkom att det är ett vanligt förekommande problem i Stockholm med kriminellt belastade entrévärdar. I Göteborg var detta inte ett stort problem då polisen har ställt krav på krogarna att de skall ha ett högt antal ordningsvakter i tjänst, detta har gjort att antalet entrévärdar minskat. Poliserna från Göteborg beskriver dock att det har förekommit problem med att kriminella nätverk försökt ta över entréverksamheten. Vi i gruppen tycker att dessa två uttalande är lite motstridiga. Mycket av problemen vid entrédörren bör kunna lösas genom att ordningsvaktens och entrévärdens arbetsuppgifter förtydligas. Vi tycker att det borde införas något slags kontrollsystem gällande entrévärdens lämplighet att utföra sitt jobb.</p>

<p>Handhavandet av stöldgods genom beslag, förvar och förverkande är något som kan verka självklart för erfarna utredare men som många gånger väcker frustration och frågetecken hos poliser som arbetar med det. Lagstiftningen runt detta kan vara svårtolkad och polisens arbete med detta sker på rutin. Vårt syfte är att klargöra hur lagarna används och när de ska tillämpas. Vi har gått igenom de lagar som är aktuella och försökt förklara och förenkla deras betydelse. Utifrån ett exempel från verkligheten har vi valt att belysa rapporten med häleribrottet som grund tillsammans med problematiken runt godtrosförvärv. Vi har även försökt undersöka varför det ibland blir så att ”brottslingen” får tillbaka något som kan tyckas vara uppenbart stöldgods. Vi tar även upp skillnaden mellan beslag och förvar samt huruvida stöldgods kan hävas eller förverkas. Sammanfattningsvis så visar vi hur lagarna hör ihop och vilka paragrafer som är användbara vid diverse tillfällen.</p>

<p>Ett flertal av brotten i Brottsbalken kräver angivelse av målsäganden för att åklagaren ska kunna väcka åtal. På Polisutbildningen undervisar man väldigt lite om de här brotten och många poliser saknar därför kunskap i området. Jag tyckte det skulle vara intressant att ta reda på mer om dessa brott samt varför/om detta är viktigt för oss poliser att kunna. För att undersöka detta har jag använt mig av lagtext, förarbeten, JO-utlåtanden och doktrin. Mitt resultat är en genomgång av hur lagstiftningen är utformad, samt ett försök att få det någorlunda begripligt. Arbetet behandlar vilka brott som kräver angivelse samt vad som är viktigt för polisen att tänka på i kontakten med målsäganden och i utredningsarbetet. Arbetet beskriver översiktligt bakgrunden till varför man har infört angivelsekrav för vissa brott, samt vilka konsekvenser som kan uppstå vid brister i polisens arbete med dessa brott. Slutsatserna är att de vanligaste konsekvenserna är av organisationseko-nomisk art. Ordningspoliser bör ha kunskap i denna lagstiftning för att genom ordentliga förstahandsåtgärder underlätta förundersökningsledarens arbete. Poliser som jobbar som förundersökningsledare måste ha kunskap i lagstiftningen för att kunna ta beslut om huruvida brottet ska utredas.</p>