<p>Varje dag kör ungefär 15 000 fordonsförare omkring på våra vägar påverkade av alkohol och varje år omkommer cirka 100-150 människor i trafiken i alkohol- och drogrelaterade olyckor. Under 2008 rapporterades 31 200 rattfylleribrott och för att effektivisera den brottsbekämpande verksamheten mot rattfylleribrott har Tullverket och Kustbevakningen sedan den 1 juli 2008 givits rättsliga befogenheter att ingripa mot rattfylleribrott. Uppsatsens syfte är att studera vad den nya lagstiftningen innebär för Tullverket och Kustbevakningen samt hur deras utökade befogenheter påverkar polisens arbete mot rattfylleribrott. Fyra kunniga och insatta personer från Tullverket, Kustbevakningen, Polisen och Polisförbundet har intervjuats till uppsatsen. Av intervjuerna framkom att den nya lagstiftningen kommer att underlätta och effektivisera arbetet för både Tullverket, Kustbevakningen och Polisen. Den kommer även att bidra till en bredare och mer täckande övervakning gällande rattfylleribrotten. Polisförbundet motsatte sig dock den nya lagstiftningen och anser att huvudmannaskapet för brottsbekämpning inte bör delas upp på flera myndigheter. Den nya lagstiftningen innehar dock en rad brister och för att effektivisera det brottsbekämpande arbetet ytterligare bör Tullverket och Kustbevakningen ges befogenhet att bland annat inleda förundersökning vid olovlig körning samt narkotikabrott, eget bruk i samband med drograttfylleri, flytta fordon en kortare sträcka utan behörighet och pröva beslut om omhändertagna fordonsnycklar.</p>

<p>Syftet med den här rapporten är att belysa polisens informationsskyldighet enligt FuK13 a-d § och brottsoffers reaktioner efter att de blivit utsatta för ett brott samt att geexempel på ett åtgärdskort för polismannen. Polisen är skylig att informerabrottsoffret om dennes rättigheter. Bland annat har brottsoffret rätt till information omenskilt anspråk, målsägarbiträde, besöksförbud, om information angående beslut attförundersökning skall inledas eller läggas ned, om åtals väckande samt tidpunkt förhuvudförhandling. Brottsoffrets reaktioner har stor betydelse för deras möjlighet att tain informationen från polisen. Brottsoffer är en heterogen grupp som uppfattarbrottshändelser de utsatts för olika beroende på hur de är som personer. Ett brottsofferkan uppfatta en händelse som mycket jobbig medans en annan uppfattar sammahändelse som mindre jobbig. Att förmedla information till brottsoffer är komplicerat,vilket flertalet studier också visar. I Nordsamundersökningen anser polisen att debehöver mer utbildning, resurser och tid för brottsofferarbetet. Det kan också utläsasatt polisen bland annat måste bli säkrare på informationsskyldigheten samt vilkarutiner och handlingsplaner som finns på myndigheterna. Enkätundersökningar visarockså att åklagare och advokater anser att det finns brister gällande polisenskunskaper om informationen till brottsoffer. Rapporten är framtagen genomsammanställning av inhämtad information och genom undersökningar gjorda påområdet.</p>

<p>Inom rättsväsendet har nyttjandet av DNA utvecklats enormt under de senaste 20 åren. Under mitten av 2009 publicerades en forskningsrapport som påvisade att DNA kunde tillverkas artificiellt och att inga idag vedertagna analysmetoder kunde särskilja fabricerat och genuint DNA. Uppsatsen syfte har varit att undersöka rättsäkerheten kring rättsväsendets användning av DNA i förundersökningar och brottmål samt att kritiskt granska den bevisvärdering som sker av DNA i brottmål. Studien konstituerades av en litteraturgranskning gällande analysmetoder av DNA samt domar där DNA låg till grund för domslut och domskäl. Rapporten avgränsades så att endast domar från svenska brottsmål undersöktes. Studien påvisade att rättsäkerheten kring DNA-analyser i huvudsak är hög även om det föreligger vissa anmärkningsvärda omständigheter som när det gäller den misstänktes möjligheter att bestrida förfarandet och resultatet av denna analys. Därutöver påvisade rapporten att bevisvärderingen av DNA-analyser i domstolarna är oerhört skiftande, men att de generellt tillmäts ett stort bevisvärde. Dessutom efterföljs den juridiska vägledningen bristfälligt, i vissa fall, med ett resultat att två åtal med liknande bevisläge kan dömas olika. Avslutningsvis påpekades att det genomslag DNA-analyser har erhållit i rättsväsendet kan inverka negativt på polisens brottsutredande verksamhet med den följde att rättsäkerheten kan inskränkas.</p>

<p>Att dricka alkohol efter en körning med avsikten att dölja ett rattfylleri är inte kriminellt i Sverige, trots att en lagstiftning mot beteendet diskuterats i 60 år. Kraven på ett kriminaliserande av s.k. eftersupning kommer ofta från inflytelserika personer och politiska utspel i frågan har inte varit någon bristvara. Ändå verkar lagen hopplös att förverkliga. Problemen med att få en lagstiftning på plats visar på att förfarandet inte är helt okomplicerat. Därför belyses i denna rapport både möjligheterna och problemen med ett eventuellt kriminaliserande. Dessutom fokuseras på det politiska spelet bakom frågan om eftersupning. Tidigare högljudda krav som uttalas i opposition verkar ha en tendens att tystna när den verkliga makten blir verklighet. Med anledning av detta behandlas tidigare uttalanden från politiska företrädare kopplade till vad som hänt därefter. Åsikterna går ofta isär och det är tydligt att företrädarnas förklaringar inte går ihop med varandras. Vem som egentligen ska beskyllas för att idag bromsa, trots tidigare förespråkande, är svårt att få klarhet i men att tidigare politisk enighet förbytts till tveksamhet är uppenbart. Den uteblivna lagstiftningen är talande i sig.</p>

Rapportens huvudsyfte var att försöka få en större kunskap om de sekretessbestämmelser som finns mellan socialtjänsten samt polismyndigheten och det omvända. Vi har även belyst de problem som finns i ämnet, samt hur samverkan mellan myndigheterna fungerar just när det gäller sekretess. Slutligen har vi föreslagit vissa åtgärder för att främja ett bättre samarbete mellan myndigheterna när det handlar om sekretessen myndigheterna emellan, baserat på den empiriska undersökning som gjorts i denna rapport.

Syftet med fördjupningsarbetet är att försöka klargöra lagstiftningen kring förverkande av alkohol i polisiära vardagssituationer. Vi vill också peka på några oklarheter som råder inom detta område, för att på så sätt visa på dess komplexitet. I rapporten behandlas inledningsvis den lagstiftning som är relevant för området. Utifrån gällande lagstiftning studeras sedan fyra olika lathundar polismyndigheterna givit ut för att underlätta för den enskilde polismannen. Denna studie görs utifrån två olika scenarion där ett antal lösningsförslag presenteras och resoneras kring.

De brottsbekämpande myndigheterna har idag möjlighet att använda sig avhemliga tvångsmedel. Med hemliga tvångsmedel menas hemlig telefonavlyssning,hemlig telefonövervakning och hemlig kameraövervakning. I de sammanhangenkan uppgifter om brott som inte har samband med tvångsmedelsbeslutet kommatill kännedom. Sådana uppgifter kallas för överskottsinformation. Nu villregeringen reglera om användningen av överskottsinformation i lag.Syftet med denna rapport är att utreda svårigheterna i en reglering av sådaninformation. Några av frågorna som har behandlats i rapporten är,integritetsproblematiken och risken för missbruk.Vår utgångspunkt i arbetet har varit Ds 2003:13 som initierade lagförslaget. Vi harockså fördjupat oss i tidigare utredningar såsom SOU:s, propositioner ochremissvar.Idag finns det indirekt reglerat hur överskottsinformation ska användas genomrättegångsbalken och polislagen. Med respekt för den personliga integriteten hardock informationen ofta använts restriktivt. Människan ska enligt grundlagen ochEuropa konventionen vara skyddad mot sådana intrång som ett tvångsmedelinnebär. Om sådana intrång ändå görs, ska det göras med stöd i lag. Efter deutredningar som gjorts i integritetsfrågan har man funnit att den aspekten inte ärett skäl till att förbjuda användningen av överskottsinformation. Ett annatargument för att förbjuda användningen av överskottsinformation har varit riskenför missbruk. Att polis och åklagare skulle gå utanför sina befogenheter har dockav utredarna endast ansetts vara teoretisk. Fri bevisprövning och bevisvärdering ären lagstadgad och viktig princip i det svenska rättsväsendet. Förslaget i Ds2003:13 innebar en bevisförbudsregel och stred mot den principen. I efterföljandeproposition justerades förslaget och ett förundersökningsförbud infördes istället.De argument som framförts som skäl för en reglering är hållbara men inte direktnödvändiga. I de utredningar som har gjorts har argumenten inte spelat någonavgörande roll. Vi har egentligen endast funnit två skäl till ett lagförslag.Det första är att överskottsinformation måste vara reglerat för att de nya förslagetom hemlig avlyssning, så kallad ”buggning” ska kunna läggas fram. Det andra äratt förslaget innebär ett sätt att spara på rättsväsendets resurser.

Efter att ha gått snart två år på polisutbildningen har vi kommit till insikt om att det finns områden som vi är bättre och sämre utbildade på. Orsaken till detta tror vi delvis är vårat eget fel men också att ett stort ansvar ligger hos utbildningen. När vi har diskuterat kring detta har vi kommit fram till att utbildningen på förenklade utredningar inte har varit särskilt omfattande. Syftet med denna rapport är att på ett enkelt sätt tydliggöra när och hur man kan använda sig av förenklade utredningar enligt RB 23:21 § tredje stycket och RB 23:22 §. Frågeställningen vi hade innan arbetets början var när dessa lagstöd kan användas samt skillnader mellan dessa och vanlig FU som är beskrivet i RB 23:21 § första stycket. Genom att svara på dessa frågor har vi utgått från propositioner, jo-utlåtanden, boken Allmän polislära, FAP samt delbetänkanden. Sammanfattningsvis kan man säga att den stora skillnaden mellan RB 23:21 § tredje stycket och RB 23:22 § är att förundersökning anses inledd när utredningen enligt RB 23:21 § startas. Denna utredning skiljer sig dock mot en vanlig förundersökning på det sätt att man behöver föra protokoll utan det räcker med kortfattade anteckningar istället. RB 23:22 § utredning är alltså ingen förundersökning. Det innebär att man inte behöver följa förundersökningskungörelsen under utredningen

För att pröva vår teori om att ”vanligt” folk inte vet skillnaden mellan ordningsvakt och entrévärd använde vi oss av en enkät undersökning. Denna gjordes i en universitetsmiljö där det finns många vana krogbesökare. Resultatet av vår enkätundersökning styrker vår grundtes om att ”vanligt” folk inte har kunskap om regelsystemet gällande ordningsvakter och entrévärdar. I arbetet har vi gett en översiktlig bild av ordningsvaktens respektive entrévärdens rättigheter att agera i sina yrkesroller. För att undersöka problematiken runt kriminellt belastade entrévärdar valde vi att intervjua poliser som arbetar med problemen i krogvärlden, poliserna arbetade i Göteborg och Stockholm. I intervjuerna framkom att det är ett vanligt förekommande problem i Stockholm med kriminellt belastade entrévärdar. I Göteborg var detta inte ett stort problem då polisen har ställt krav på krogarna att de skall ha ett högt antal ordningsvakter i tjänst, detta har gjort att antalet entrévärdar minskat. Poliserna från Göteborg beskriver dock att det har förekommit problem med att kriminella nätverk försökt ta över entréverksamheten. Vi i gruppen tycker att dessa två uttalande är lite motstridiga. Mycket av problemen vid entrédörren bör kunna lösas genom att ordningsvaktens och entrévärdens arbetsuppgifter förtydligas. Vi tycker att det borde införas något slags kontrollsystem gällande entrévärdens lämplighet att utföra sitt jobb.

Ett flertal av brotten i Brottsbalken kräver angivelse av målsäganden för att åklagaren ska kunna väcka åtal. På Polisutbildningen undervisar man väldigt lite om de här brotten och många poliser saknar därför kunskap i området. Jag tyckte det skulle vara intressant att ta reda på mer om dessa brott samt varför/om detta är viktigt för oss poliser att kunna. För att undersöka detta har jag använt mig av lagtext, förarbeten, JO-utlåtanden och doktrin. Mitt resultat är en genomgång av hur lagstiftningen är utformad, samt ett försök att få det någorlunda begripligt. Arbetet behandlar vilka brott som kräver angivelse samt vad som är viktigt för polisen att tänka på i kontakten med målsäganden och i utredningsarbetet. Arbetet beskriver översiktligt bakgrunden till varför man har infört angivelsekrav för vissa brott, samt vilka konsekvenser som kan uppstå vid brister i polisens arbete med dessa brott. Slutsatserna är att de vanligaste konsekvenserna är av organisationseko-nomisk art. Ordningspoliser bör ha kunskap i denna lagstiftning för att genom ordentliga förstahandsåtgärder underlätta förundersökningsledarens arbete. Poliser som jobbar som förundersökningsledare måste ha kunskap i lagstiftningen för att kunna ta beslut om huruvida brottet ska utredas.