Den här studien analyserar Lauren Southerns dokumentärfilm Farmlands, som skildrar konflikten mellan vita och mörkhyade om äganderätten till mark i Sydafrika. Vi analyserar Farmlands utifrån dess språkliga och visuella representationer av den vita respektive mörkhyade befolkningen. Filmen är producerad med hjälp av folkfinansiering (crowdfunding) och distribuerad på Youtube. Syftet är att undersöka vilka diskursiva medel som används och vad dessa har för konsekvens för hur de två grupperna framställs. För att undersöka detta har fyra sekvenser ur filmen valts ut och analyserats med kritisk diskursanalys (CDA) med multimodala inslag som teori och metod. Utöver CDA används teorier gällande dokumentärfilmens logik och förhållande till sanning och verkligheten. Resultatet av analysen visar att Farmlands diskursivt driver ett tydligt vi och de-narrativ som framställer den vita gruppen i rollen som offer och den mörkhyade gruppen som förövare. Filmen erbjuder tittaren en empatisk och personlig relation till de vita individerna medan de mörkhyade diskursivt avpersonifieras och distanseras. / This study analyses Lauren Southern’s crowdfunded doumentary Farmlands, which depicts the ongoing land disputes between the black and white population of South Africa. The analysis focuses on the various representations of the white and black population in South Africa. The production of the documentary was made possible with the help of crowdfunding before it was published on Youtube. The purpose of this study is to identify which discoursive tools Southern utilizes and how those tools shape the representations of the white and black population of South Africa. In order to do this we selected four sequences from the documentary which we then analyzed using critical discourse analysis (CDA) with multimodal features as both the method and theory. In addition to CDA, we also used theories of documentary logic and the relationship documentary film has with the concept of truth and reality. The result of the analysis shows that Farmlands discoursively enforces a we and them narrative which paints the white population as the victims and the black population as the perpetrators. The documentary offers the viewer an emphatic personal relationship with the white individuals seen in the documentary, while the black people in the documentary are, through Southern’s use of discoursive tools, dehumanized and made difficult to relate to.