<p>Bör en bostadshyresrätt tilldelas ett positivt värde vid bodelning med anledning aväktenskapsskillnad? Under vilka omständigheter skall i sådana fall bostadshyresrätten åsättasett värde?</p><p>Syftet med uppsatsen är att kritiskt undersöka huruvida en bostadshyresrätt bör tilldelas ettvärde vid en bodelning med anledning av äktenskapsskillnad. Detta innefattar att utreda omförbudet i 12 kap 65 § JB hindrar att en hyresrätt ges ett värde vid bodelningssammanhangsamt att utreda vilka konsekvenser det skulle innebära om hyresrätten tilldelades ett värde.Undersökningen utgår i från de begränsningar lagen uppställer vid att åsätta en hyresrätt ettvärde. Med anledning av detta är syftet dessutom att belysa under vilka omständigheterhyresrätten kan komma att tilldelas ett värde och även belysa vilka skyddsintressen som finnsatt beakta.</p>

<p>Uppsatsen presenterar moralklausulen, som återfinns i företagsförsäkringsvillkor, vars syfte är attförhindra försäkringstagarens spekulation i sitt försäkringsskydd. Olika utformningar av klausulenjämförs och jag utreder dess förenlighet med lagtext för framkallande av försäkringsfall i 8 kap 11 och14 §§ NFAL, där slutsatsen är att förenlighet med lag avgörs i varje enskilt fall. Jag utreder även omskyldigheten att inte framkalla försäkringsfall är att se som en biförpliktelse, vilket den ses som iNFAL, men kommer fram till att den inte är att se som en sådan. I uppsatsen klargörs dessutom attmoralklausulen kan tillämpas gentemot andra försäkrade än den som har visat dålig moral. Härtillstuderas hur klausulen har tillämpats historiskt enligt GFAL och hur den tillämpas i enlighet medNFAL idag, varvid jag har funnit att tillämpningen är restriktiv och inte har ändrats i någon störreomfattning. Villkor som tar sikte på skador som sannolikt kommer att inträffa visar sig vidtillämpningen vara hårdare mot den försäkrade, än villkor som tar sikte på skador som oundvikligenkommer att inträffa. Slutligen utreds förhållandet mellan moralklausulen och begreppet oförutseddskada, eftersom det kan ifrågasättas varför ordet förutse används i två olika meningar i villkoren.Slutsatsen är att moralklausulen återfinns i villkorens undantagsbestämmelser, medan begreppetoförutsedd skada återfinns i omfattningsbestämmelserna och vi har att göra med två olika situationer.Vid tillämpning av moralklausulen tillmäts omständigheterna i det enskilda fallet större betydelse.</p> / <p>This thesis presents the 'moral clause', which appears in business insurance terms, with the purpose toprevent policy-holders from speculating in the insurance coverage. Different formulations of the'moral clause' are compared to one another and I investigate its consistence with the regulation ofcausing insurance claims, chapter 8, 11 and 14 §§ NFAL, where the conclusion is that consistencewith law has to be determined in each case. Furthermore, I investigate if the insured's obligation not tocause insurance claims is to be seen as an accessory obligation, which it is according to NFAL. Theconclusion is that it is not to be regarded as an accessory obligation. The thesis makes it clear that the'moral clause' can be applied towards other policy-holders than the insured who has acted immorally.It is analysed how the clause has been applied historically in accordance with GFAL, and how it isapplied in accordance with NFAL. I have found the application to be restrictive, and it has not changedsignificantly. Terms applicable to damages that are likely to occur has in practice shown to be tougheragainst the policy-holder, other than terms which applies to damages that will occur unavoidably.Finally the relationship between the 'moral clause' and the conception of unforeseen damage isexplained, since it has been questioned why the word foresee is used in two different sentences in theterms. The conclusion is that the 'moral clause' is found in the exclusion directions, while the conceptof unforeseen damage is found in the extent directions and we are dealing with two differentsituations. By the application of the 'moral clause', the circumstances of the individual situation are ofgreater importance.</p>

<p>The Commission can investigate infringements of the competition rules on its own initiativeor after a complaint from a third party when it suspects the existence of a cartel under Article81 or abuse of dominant position under Article 82. The EC Commission has extensiveinvestigatory powers under Regulation 1/2003 Articles 18 and 20. The visits by theCommission are made unannounced and that’s why they are popularly known as ”dawnraids”. The surprise arrival is essential in the fact-finding process because the Commissionlooks for information, which the undertaking subject would rather not give to the Commissionand takes measures to hide.</p><p>The Commissions powers during a ”dawn raid” have been subjected to criticism. Althoughthe criticism existed while Regulation 17/1962 was applied it can be noted that theCommissions powers haven’t been changed with the regulation 1/2003. The principle ofproportionality is valid in the antitrust procedure. That means that the Commission measurescan’t exceed what is necessary to achieve the objective of the inspection.</p><p>Even though the Commission is due to respect the principle of proportionality neverthelesshas the undertaking subject often contested the Commissions exercise of its powers. In severaloccasions the company who has been submitted to a dawn raid has claimed in the EuropeanCourt of Justice (ECJ) that it’s fundamental rights, which are assured by Articles 6 and 8 ofthe European Convention on Human Rights (ECHR) had been infringed during theinvestigation. The question that arises is if article 6 and 8 ECHR can be claimed in theantitrust procedure and if it’s possible to reconcile the protection of the company in theantitrust procedure with human rights. The focus of this thesis is on these questions.</p>

<p>Medlemsstaterna i den europeiska gemenskapen har fortfarande kvar sin behörighet inomområdet för direkt beskattning. Emellertid begränsas denna behörighet genomfördragsbestämmelserna om fri rörlighet och EG-domstolens dynamiska tolkning av dessa.För att en medlemsstat ska kunna fortsätta att tillämpa en inskränkande skatteregel måstebestämmelsen rättfärdigas genom ett tvingande hänsyn i allmänintresset.</p><p>Uppsatsen syftar till att klargöra det gällande rättsläget avseende dels territorialitetsprincipensom rättfärdigandegrund inom EG-skatterätten, dels det av EG-domstolen använda uttrycketsäkerställandet av fördelningen av beskattningsrätten som rättfärdigandegrund. Uppsatsensyftar till att klargöra huruvida det rättsliga innehållet i de två termerna är detsamma.</p><p>Uppsatsen utgörs av en redogörelse samt analys av EG-domstolens praxis vilket resulterar islutsatsen att det rättsliga innehållet i territorialitetsprincipen innefattas i innebörden avrättfärdigandegrunden säkerställandet av fördelningen av beskattningsrätten men att detsenare inte utesluter andra sätt, än i enlighet med territorialitetsprincipen, på vilkafördelningen av beskattningsrätten kan ske. Eftersom att dessa rättfärdigandegrunder tjänarsamma syfte samt att begreppet fördelningen av beskattningsrätten har en starkare ställningsom rättfärdigandegrund än territorialitetsprincipen, kommer sannolikt territorialitetsprincipenatt fasas ut och ersättas av säkerställandet av fördelningen av beskattningsrätten.</p>

<p>Syftet med denna uppsats är att, utifrån ovan ställda problemställning, genomföra en utvärdering av Sveriges beskattningsrätt i enlighet med 3 kap. 19 § IL, sett i ljuset av neutralitetsprincipen i svensk skatterätt. Uppsatsen syftar även till att problematisera lagregeln ur ett vidare perspektiv och ge ökad kunskap och förståelse för lagregelns existens och tillämpning, bland annat i förhållande till de svenska skatteavtalen.</p>

<p>Det är fastställt att stöld av kontanter utgör en sakskada och att en sådan skall ersättas avvållaren till skadan enligt 2 kap 1 § skadeståndslagen1 (SkL). Men vad gäller om pengarnasom stulits från en person, har intjänats av denne genom ett kriminellt förfarande? Skall densom blivit bestulen fortfarande åtnjuta en rätt att erhålla skadestånd som ersättning för sinförlust?</p><p>I ett relativt nyligen avgjort fall, NJA 2008 s 861, hade en man blivit bestulen på en ansenligsumma pengar som han inbringat från ett narkotikabrott. Han krävde då tjuven på skadeståndför sin förlust, varvid tjuven invände att någon skadeståndsskyldighet ej förelåg på grund avatt pengarna som stulits direkt härrörde från ett narkotikabrott. Den huvudsakliga frågan imålet rörde således huruvida den omständighet att pengarna härrörde från ett brott skulle ledatill att mannens talan avvisades alternativt ogillandes.</p><p>Av allmänna rättsgrundsatser inom svensk avtalsrätt framgår att en talan kan avvisas på grundav att ett avtal strider mot lag eller god sed. Den som tecknat det osedliga avtalet, pactumturpe, bedöms då ej förtjäna rättsordningens skydd. Man kan säga att samhället på så sättvisar att det inte vill beblanda sig med eller stödja kriminalitet. Frågan är dock om dennarättsgrundsats kan sägas ha ett vidare tillämpningsområde än just avtalsrättsliga situationer? Schultz har uttryckt att principen om pactum turpe ej kan överföras på skadeståndsrättensområde, enär principen nära sammanhänger med dess avtalsrättsliga kontext.4 Pactum turpebetyder just osedliga avtal, vilket kan sägas indikera på att det rör sig om en avtalsrättsligprincip. Principen rör situationer då avtalsparter medvetet ingått ett avtal med ett otillbörligtsyfte. Det har vidare uttryckts att principen, i vart fall inte utan argumentation, kan överförastill ett utomobligatoriskt sammanhang.</p><p>I det ovan nämnda målet, NJA 2008 s 861, ogillade tingsrätten den aktuella skadeståndstalaneftersom den ej ansåg att rättsordningen borde medverka till att den som blivit frånstulenpengar, som utgjorde utbyte av brott, skulle återfå det stulna. I hovrätten konstaterades attprincipen om pactum turpe ej var tillämplig på det utomobligatoriska skadeståndsanspråket,utan att principens tillämplighet var begränsad till avtalsrätten. I HD konstaterades dock attprincipen ej begränsade sig till avtalsrätten, utan att den var tillämplig även på otillbörligautomobligatoriska skadeståndskrav. Någon uttrycklig motivering till detta stadgande angavsdock inte. I målet bedömdes, att omständigheten att pengarna som stulits härrörde från ettbrott, ej utgjorde skäl att avvisa eller ogilla talan med hänsyn till principen om pactum turpe.</p><p>I det förevarande fallet hade de båda förövarna dömts för sina brott men de överkomnapengarna hade trots allt inte förverkats, och enligt HD kunde något förverkande i efterhandsåledes ej vara aktuellt. Vidare framkom inte heller i målet att någon annan person än denbestulne mannen skulle ha ett bättre anspråk på pengarna. HD kom således fram till att denbestulne mannen trots allt torde vara berättigad till skadeståndsersättning. Den utgång somHD valde väcker en hel del frågor enär ett bifallande till den kriminellas skadeståndstalan kanses som att rättsordningen bidrar till att en denne får tillbaka utbytet av brottet. Är dettaverkligen någonting som rättsordningen vill eller bör beblanda sig med? Frågan kan ävenställas vilken grunden var till HD:s stadgande om att principen om pactum turpe fastslogsvara tillämplig på utomobligatorisk skadeståndsrätt. Detta då tidigare rätt eller rättspraxis ejhar gett uttryck för något liknande.</p><p>HD uttryckte vidare i sina domskäl att det saknades stöd för att uppställa en generellundantagsregel, i vilken det skulle stadgas att otillbörliga skadeståndskrav skall undantasrättsordingens skydd. Frågor av detta slag skulle kunna uppstå i mycket olikartade situationeroch det kunde enligt HD ej ses som lämpligt att frånkänna alla dessa tvister rättsordningensskydd. I exempelvis nu förevarande fall bedömdes det ej lämpligt att frånkänna den bestulnenarkotikahandlaren rättsordningens skydd. Således kan man fråga sig vart gränsen går förbedömningen av när ett skadeståndskrav, som har samband med osedlighet, skall avvisas ellerogillas på grund utav detta osedliga syfte, och när det inte skall göra det.</p>

<p>Syftet med uppsatsen är att analysera vilka faktorer som påverkar bedömningen avom hästverksamhet ska beskattas som inkomst av tjänst eller som inkomst av näringsverksamhet. Med anledning av att rättspraxis i viss utsträckning är in casubetonad och saknar utförligare motiveringar är det emellertid omöjligt att täcka allatänkbara faktorer. Uppsatsen omfattar verksamheter med inriktning på ridsporthästar, d.v.s. ridsportverksamheter. Med begreppet ridsportverksamhet avserjag alla ridsportens grenar, såsom hoppning, dressyr, fälttävlan, körning och distansritt, och även andra hästrelaterade verksamheter som exempelvis ridutbildning, hästuppfödning, inackordering och hingsthållning. Vidare är syftet med uppsatsen att behandla frågan om hästverksamhet som utgör hobby kan anses som yrkesmässig verksamhet enligt mervärdesskattelagen (SFS 1994:200), ML, eller som ekonomisk verksamhet enligt rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (nedan kallat mervärdesskattedirektivet). Vid beskattning är behovet av att i förväg kunna bedömade skatterättsliga konsekvenserna av sitt handlande stort. Inte minst för att hästägareska kunna redovisa sina verksamheter på ett korrekt sätt. En betydelsefull utgångspunkt är därför att undersöka om beskattning av hästverksamheter uppfyller kravet på rättssäkerhet.</p>

<p>Sex equality law within the European Union is well developed and has since the Rome Treaty, given rise to several directives and other judicial acts on this matter of community law. The concepts of direct and indirect discrimination emerge from the general principles of Equal pay and Equal treatment and have been codified and amended several times until present.</p><p>The lasts years, authors within the field of Equality Law has been pointing out that there is a common desire for simplification of discrimination law in Europe. The question has arisen whether this simplification could be implemented trough the introduction of a general justification defence for direct sex discrimination.</p><p>The concept of direct sex discrimination - when a person of one gender is treated less favourably, on the grounds of gender, than a person of the other gender would be treated in similar circumstances - leaves no possibilities for such justification today. Indirect sex discrimination – which arises from the equal application of neutral rules that shows an adverse impact on one group – can be justified if the rule answers to true requirements of the job.</p><p>Does the proposition that direct discrimination should be justified find support in the inconsistency of the present legislation? This paper will examine this and other questions concerning the wish for a general justification defence through studies of case law from the European Court of Justice as well as differing opinions from authors within the field of equality law.</p>

<p>Grunden i svensk insolvenslagstiftning utgörs av konkurslagen. Lagen om företagsrekonstruktion trädde i kraft för ett drygt decennium sedan och syftar till att rädda verksamheten och göra den lönsam igen. Ett effektivt saneringsförfarande kan bidra till att upparbetade värden kan behållas inom företaget och att verksamheten genom vissa ingripanden, som till exempel byte av företagsledning, effektivare produktion eller andra effektiviserande åtgärder kan omorganiseras och åter bli lönsam. Framför allt kan detta förfarande rädda arbetstillfällen och bibehålla immateriella värden som exempelvis upparbetad goodwill eller know-how, vilka ofta utanför sitt sammanhang knappast kan tillmätas något värde. Lagen har dock inte haft den genomslagskraft som avsetts och kritik har riktats mot den nuvarande lagstiftningen.</p><p>I Tyskland finns sedan 1 januari 1999 en enhetlig insolvensordning i vilken motsvarigheterna till konkurslagen och lagen om ackordsförfarande slogs ihop. Problemen som föranledde sammanslagningen av de båda lagarna var företrädesvis det snabbt ökande antal konkurser som knappt gav någon utdelning till oprioriterade borgenärer och det minskande antalet företagsrekonstruktioner. Med ett enhetligt förfarande erbjuds rättsliga instrument för att kunna göra en snabb och rättvisande bedömning av ett företag i kris för att bästa möjliga förfarande ska kunna väljas. I och med ett enhetligt förfarande skapas möjlighet att effektivisera insolvensförfarandet både tids- och kostnadsmässigt.</p><p>Reglerna bör ha karaktären av en ramlagstiftning så att de aktörer som berörs av förfarandet också ska ha möjlighet att påverka tillvägagångssätt och utfall. Dock kan det inte ske i fullt samma utsträckning som i Tyskland då det har visat sig att effekten blivit den motsatta. Borgenärernas inflytande får inte bli så stort och oreglerat att osäkerhet och ineffektivitet uppstår. Detsamma gäller för reglerna kring insolvensförvaltaren. För att saneringsförfarandet ska bli mer konsekvent använt av tillämparna, krävs det att reglerna vad gäller uppgifter, befogenheter och ansvar är tydligt reglerade. Vidare bör också betänkas om inte en specialdomstol för insolvensmål skulle vara ändamålsenligt, för att på så sätt centralisera kompetens och erfarenhet vilket otvivelaktigt skulle komma det enhetliga förfarandet till nytta.</p>

<p>Denna uppsats riktar sig till läsare med grundläggande kunskaper på högskolenivå i europeiskkonkurrensrätt och en grundläggande förståelse för förhållanden i marknadsekonomin.</p><p>Det primära syftet med denna uppsats är att analysera behovet av den nuvarandetillämpningsmodellen för artikel 82, med särskilt avseende dominanskriteriet som utgör dessförsta steg. Jag avser dock även att diskutera ett alternativt angreppssätt vid tillämpningenartikel 82 och genom detta bidra till en diskussion om utformningen av artikelnstillämpningsmodell.</p>