Med rötter i 1970-talets kvinnorörelse, under parollen ”Det personliga är politiskt”, satte konstnären Mary Kelly moderskap, barnafödande och barnomsorg under lupp i samband med sitt verk Post-Partum Document, 1973-1979. För många kvinnliga konstutövare som gjorde sitt bästa för att, via konsten, frigöra sig från sociala roller och nedärvda beteendemönster, möttes hennes initiativ att ge en bild av denna för dem bromsande moderlighet, med förvåning. Mary Kelly delade konceptkonstens politiska patos för en distanserad reflektion över den kulturella diskursen men hon bytte den lingvistiska analysen mot psykoanalysen. Hennes råmaterial var den subjektiva erfarenheten: kroppen, dess rädslor och sexuella drivkrafter samt de institutionella och kulturella konventioner som tillfogades den. Hennes analysmetoder och omfattande teori banade väg för en mer akademisk, socialkonstruktivistisk feminism som gav ringar på vattnet efter att Post-Partum Document premiärvisades i London år 1976. I linje med den västerländska andra vågen-feminismen utforskade hon den kvinnligt levda erfarenheten men Post-Partum Document markerar också en vändpunkt mot en subjektiv psykoanalys i konstpraktik och teori, som inte minst den efterföljande tredje generationens feminister anammade under 1980-talet. Med verket, som består av sex sektioner och totalt 135 objekt, syftar Mary Kelly till att synliggöra hur den biologiska skillnaden mellan kön och sociala normer befästs via moderskapet och den barnomsorg som det medför. Verket beskriver hennes egen sons socialiseringsprocess fram till sex års ålder. Begreppet Post partum betyder ”efter förlossningen” och syftar till att beskriva moderns tillstånd efter barnets födelse. Denna term gäller således inte barnet vilket också bör understrykas i relation till verkets titel. PPD:s syfte är främst att beskriva modern och hennes känslor i form av oro, rädsla, makt och åtrå i relation till barnet. Modern representerar här samhället, kolonisatören, som tar det anspråkslösa, primitiva spädbarnet till sin barm i syfte att uppfostra det och ge det verktyg för att göra sig förstådd. I Post-Partum Document är hon, till skillnad från psykoanalysens teorier om fallos och kvinnans brist i relation till mannen eftersom hon inte utrustats med penis, ägare av den symboliska fallosen medan mannen, i detta fall sonen, är i underläge. Att Mary Kelly samtidigt bearbetade sin egen erfarenhet av sina respektive roller – som kvinna, konstnär, feminist och sedermera mor - samt polemiken dem emellan gjorde verket unikt i en samtid där konceptkonsten sällan adresserade subjektiva upplevelser medan feministerna, å sin sida, var upptagna med att frigöra sig från de roller som ansågs traditionellt feminina. Via differentierande uttryck av moderns känsloregister i relation till barnet tecknar konstnären en bild av ett moderskap fyllt av oro, nervositet, tvivel, upprymdhet och åtrå samtidigt som hon ställer frågor om föreställningen kring den naturliga modern och kvinnlig sexualitet.