I denna undersökning studeras hur digitala verktyg används på två högstadieskolor i årskurs 8 och hur dessa verktyg möjligtvis kan inverka på elevers musikskapande. Undersökningen är av kvalitativ art och grundar sig på deltagande observationer och semistrukturerade fokusgruppsintervjuer i projekt där elever på olika sätt skapar musik med digitala verktyg. Den genomsyras av ett medieekologiskt- och sociokulturellt perspektiv där empiri grundar sig på utsagor och erfarenheter från tio observationstillfällen och sex intervjuer. I undersökningen framkommer det att digitala verktyg används sällan och i begränsad omfattning i musikundervisningen på de två skolorna. Digitala verktyg erbjuder en direktlänk mellan det klingande ljudet och den visuella representationen, något som ligger i linje med tidigare forskning. Framstående i resultatet är också att flera av eleverna upplever att teknologin på olika sätt står i vägen för dem i musikskapandet. Undersökningen visar också att användandet av digitala verktyg skapar nya förutsättningar för musikskapande och samarbete och att teknologin möjliggör ett mer individanpassat musikskapande som motiverar fler elever. När vi använder digitala verktyg för att skapa, spara och kommunicera ett musikaliskt budskap visar undersökningen att eleverna blir beroende av dessa verktyg för att klara uppgiften. Tillgången till teknologin blir på så vis en förutsättning för att eleverna ska lyckas. Forskningsresultatet visar även att uppgiften som eleverna får inverkar och styr i deras val av produktioner, något som är avgörande för huruvida eleverna uppfattar de digitala verktygen som hjälpmedel i musikskapandet. Både lärare och elever i denna undersökning beskriver en rädsla och oro för en undervisning allt för präglad av digitala verktyg. De menar att det skulle minska utrymmet för ensemblespel och ta bort känslan i musiken som de får från att spela riktiga instrument tillsammans med andra.