Hur kommer det sig att en etablerad konstnär, fortfarande student vid konsthögskolan Konstfack, satte igång en av de mest intensiva konstdebatterna i modern svensk tid? Hur kommer det sig att okonventionella yttringar i konsten provocerar mer än ett liknande arbetssätt inom ett annat arbetsområde? Jag syftar på konst kontra journalistik. Jag syftar på att det är acceptabelt att wallraffa inom journalistiken men när en konstnär gör det, då blir det rubriker. Konstnären Anna Odell satte 2009 igång en diskussion som främst kom att handla om vad man får, och vad man inte får göra i egenskap av konstnär, alltså den konstnärliga friheten. Bakgrunden till detta var att hon som en del i sitt examensarbete vid konsthögskolan Konstfack iscensatte en självupplevd psykos på Liljeholmsbron i Stockholm. Odells syfte var att uppmärksamma psykiatrins arbetsmetoder och bädda för en diskussion om hur psykiatrins tvångsomhändertaganden ser ut. Reaktionerna blev enorma och syftet med denna uppsats är att undersöka dem. Jag har läst debattinlägg skrivna av kritiker från olika håll, de som varit oerhört kritiska och anklagat Odell för att vara moraliskt oansvarig samt de som varit positiva och menat att det  Odell gjorde var viktigt och intressant. Jag har undersökt receptionen av ”Okänd Kvinna 2009 – 349701” som verket kom att kallas. Metoden har varit en objektiv närläsning av olika debattinlägg, recensioner och artiklar från främst året 2009. Min teoretiska utgångspunkt har varit att wallraffande som undersökningsmetod inte är allmänt accepterad inom konsten – det provocerar i högre utsträckning än inom journalistiken. Jag baserar detta på att Anna Odell blev åtalad och dömd för sitt verk, medan det inom journalistiken finns få exempel på journalister som blivit åtalade och dömda för sina undersökningar. Istället betraktas deras avslöjanden oftast som samhällskritiska och intressanta. Min teoretiska utgångspunkt har varit att Wallraff-metoder i konsten provocerat i högre utsträckning än inom journalistiken. Det är enligt mig svårbegripligt, då min slutsats i så fall blir att det inte är metoden i sig som provocerar, utan det diffusa begreppet konsten. Kanske är det just därför, att konst är diffust som leder till att det provocerar. Uppsatsen behandlar också hur konstteoretiker och konstnärer resonerat kring konstbegreppet – detta för att jag under min läsning stött på kommentarer från olika debattörer i stil med att ”detta är inte konst”. <jag har försöka undersöka om de kan få stöd för sina åsikter om det konstnärliga värdet hos konstteoretiker – men måste nog medge att jag misslyckats, om man inte backar så långt tillbaka som filosoferna Humes och Kants 1700-tal, vill säga. Min slutsats och förkortade sammanfattning är att allt inte är tillåtet i konsten, eller snarare, att allt som en konstnär gör, att allt som accepteras av konstvärlden inte accepteras utanför den. Det kan bero på att den bedöms som brottslig eller att den inte uppfattas som konst överhuvudtaget.