I den här uppsatsen analyseras den rättsliga grunden som möjliggör för polisen att behandla personuppgifter i syfte att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Till att börja med konstateras att begreppet personuppgifter kan avse i princip alla uppgifter som går att hänföra till en person. När sådana uppgifter samlas in kan de utgöra ett intrång i rätten till personlig integritet, antingen till följd av uppgifternas karaktär som känsliga, eller att uppgifterna tillsammans visar på hur den enskilda lever sitt liv. Den personliga integriteten skyddas både i RF och Europakonventionen. Eftersom en förutsättning för ett demokratiskt samtal är att den enskilda har rätt att pröva sina åsikter i sin ensamhet eller tillsammans med andra utan statens inblandning får personuppgiftsbehandling även betydelse för demokratiska rättigheter så som mötes- och demonstrationsfriheten.  Polisens personuppgiftsbehandling regleras framför allt i BDL och PBDL. För att behandling ska få ske krävs att det finns en rättslig grund för behandlingen, till exempel upprätthållande av allmän ordning, samt att ändamålet med behandlingen specificeras. Behandlingen måste även vara proportionerlig till det intrång i rättigheterna som den innebär vilket framkommer genom bestämmelsen om behandlingens nödvändighet.  Gällande rekvisitet upprätthållande av allmän ordning och säkerhet framkommer att polisens uppgift att upprätthålla allmän ordning skiljer sig från uppgiften att upprätthålla allmän säkerhet, även om begreppen till viss del är svårdefinierade. Det konstateras även att all brottsbekämpande verksamhet kan anses falla inom upprätthållande av allmän ordning och säkerhet medan åtgärder av rent hjälpande natur faller utanför begreppet.  Implementeringen av dataskyddsdirektivet kritiseras utifrån att allmän ordning och säkerhet inte nämns som begrepp utan att det snarare verkar som att direktivet endast avser omfatta personuppgiftsbehandlingen för upprätthållande av allmän säkerhet. Vidare är det svårt att läsa sig till när personuppgiftsbehandlingen i syfte att upprätthålla allmän ordning och säkerhet är tänkt att användas av polisen. Dessa svårigheter kritiseras utifrån legalitetsprincipen som ställer krav på lagens kvalitet och förutsebarhet. Till följd av att bestämmelsens påverkan på grundläggande rättigheter inte vägs mot de fördelar som bestämmelsen eventuellt kan innebära för polisen kritiseras lagstiftningen även utifrån proportionalitetsprincipen.