Sedan införandet av euro som gemensam valuta har interna obalanser inom euroområdet växt sig starkare till följd av reala apprecieringar i speciellt Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien. Detta har lett till att ländernas internationella konkurrenskraft försvagats. För att få bukt med de interna obalanserna krävs det att länderna återfår sin internationella konkurrenskraft, deras varor måste bli billigare i jämförelse med deras handelspartner. Detta kan komma till stånd genom reala deprecieringar. Hösten 2008 drabbades världen av den djupaste ekonomiska nedgången sedan andra världskriget, något som förvärrade situationen för de krisande euroländerna. Uppsatsen belyser de interna obalanserna inom euroområdet och diskuterar teoretiskt på vilka sätt länderna kan få stånd till reala deprecieringar när det inte finns någon växelkurs att ändra mot de andra euroländerna. Data för de krisande länderna visar på att dess konkurrenskraft har urholkats sedan införandet av euron. Analysen startar år 2001 då samtliga länder hade övergått till euron. De tillvägagångssätt som analyseras är en sänkning av de relativa arbetsgivaravgifterna, en sänkning av de relativa lönerna eller en ökning av den relativa produktiviteten. Som sista möjliga tillvägagångssätt analyseras ett utträde ur EMU. Svårigheter med samtliga tillvägagångssätt lyfts fram och slutsatsen att en real depreciering tar lång tid och kräver hög arbetslöshet dras. I den empiriska delen görs jämförelser med de baltiska länderna under krisen 2008- 2011 och med Sverige under 1990-talskrisen. Analysen visar att de baltiska länderna lyckades genomföra en real depreciering genom att sänka de nominella lönerna och öka den relativa produktiviteten, dock till en hög kostnad i form av ökad arbetslöshet. Sveriges nominella depreciering av växelkursen analyseras och används som ett bra exempel på hur en real depreciering leder till förbättring av konkurrenskraften. Eftersom reala deprecieringar tycks förutsätta arbetslöshet beräknas så kallade uppoffringskvoter som visar hur stor ökning av arbetslösheten som krävs för varje procents reala depreciering. Hypotesen att de baltiska ländernas uppoffringskvoter är lägre än motsvarande kvoter för krisländerna i euroområdet till följd av svagare fackföreningar visar sig stämma, likaså att Sveriges uppoffringskvot under 1990- talskrisen var lägre eftersom en extern depreciering kunde göras. Uppsatsen drar slutsatsen att den relativa produktiviteten är av största betydelse för att lyckas med en real depreciering. Vidare dras slutsatsen att Irland och Spanien bör klara sig ur krisen med hjälp av reala deprecieringar, men att situationen för Portugal Italien och Grekland ser mörkare ut. Rekommendationer ges för Portugal och Italien att genomföra fler reformer för att öka sin relativa produktivitet. Ett utträde ur EMU för Grekland befaras ske i framtiden och reflektioner kring de problem som i så fall kan uppstå görs.