This thesis aims at understanding design strategies developed by Team 10 members and their relevance to contemporary architecture. These strategies are studied by referring to their seminal projects. It is argued that what is significant in the design approaches of Team 10 is the search for patterns of human association or networks of human relations that supports physical structure and organizes social communication. The thesis focuses on the Golden Lane Housing Project (1952) by Alison and Peter Smithson is in order to illustrate how the patterns of association are organized. Team 10&amp / #8217 / s approach to design suggests a shift of emphasis from specific object to spatial organization of relations. They try to achieve a multi-layered urban and architectural solution. Their projects are infrastructural organizations, in which all layers are combined in a perpetual complex system. The thesis makes an analysis of the Golden Lane Housing Project in order to understand the ways how the layers are organized and associated to each other. An inquiry into the works of Team 10 members shows that they put particular emphasis on the notions of infrastructural organization, mobility, flexibility, layering, adaptability to change and growth, repetition and variation. The thesis points out that these notions are still relevant in contemporary architectural practices.

En matière d'aménagement urbain, les rues piétonnes ont longtemps incarné une vision passéiste et nostalgique. Largement absent des travaux sur l'évolution de la ville occidentale du second XXe siècle, ce phénomène, sans histoire et sans acteurs, n'aurait rien à apprendre des enjeux de l'aménagement des centres-villes à cette époque, sinon d'une patrimonialisation jugée évidente. Or, si on définit la piétonnisation comme une opération consistant, dans un centre urbain, à fermer un secteur à la circulation et à en réaménager entièrement les espaces publics pour le confort et loisir des seuls piétons (notamment en faisant disparaître la distinction chaussée/trottoirs), alors il n'existe aucune rue piétonne en Europe avant la Seconde Guerre mondiale. De tels aménagements n'apparaissent que vers 1960, aux États-Unis et en République fédérale d'Allemagne. Il est dès lors possible d'avancer l'hypothèse selon laquelle la piétonnisation correspondrait à une approche historiquement datée de l'aménagement urbain (1960-1970), au même titre que les grands ensembles ou les villes nouvelles, et n'aurait pas un lien évident avec la patrimonialisation.Partant de ce constat, une double ambition a fondé ce travail. La première est de combler une lacune historiographique. Alors que les secteurs piétonniers sont devenus l'une des réalités les mieux partagées de la ville européenne du second XXe siècle, leur étude constitue un angle mort de la recherche, ne permettant pas d'établir les connexions mais aussi les ruptures avec le regain d'intérêt actuel pour les espaces dédiés aux piétons dans la ville. La seconde est de nature épistémologique et cherche à contribuer au renouvellement de l'approche des processus complexes qui ont accompagné la mutation des centres anciens après 1945. Il s'agit de sortir d'une pratique historienne où l'intervention de l’État constituerait le paradigme explicatif du changement urbain et d'explorer la capacité d'initiative des acteurs locaux de l'aménagement des villes, le rôle des mobilisations sociales et l'influence des échanges transnationaux dans le changement urbain. Il s'agit aussi de déconstruire une grille de lecture qui réserverait aux marges urbaines l'innovation et aux centres le conservatisme et la patrimonialisation. Dans le contexte contraint des centres anciens, aménager la ville ne peut se suffire de solutions évidentes. / Pedestrian streets have been regarded as anachronistic urban planning for a long time. Largely absent from french academic works on the evolution of western cities till the Second World War, pedestianisation has no history and is an anonymous phenomenon. It seems that nothing has to be learned from this layout, except it confirms city centers patrimonialization. But, considering pedestrianisation means closing an urban area to automobile traffic and redesigning entirely public spaces for pedestrian only (with uniform pavement), no pedestrian street is to be found in Europe before the second half of the twentieth century. This kind of layout appeared around 1960 in the United States and in Federal Republic of Germany. Our hypothesis is that pedestrianisation does belong to the 1960s-1970s urban planning and has no obvious connection with patrimonialisation.Based on this observation, this dissertation has two aims. The first one is to fill a gap in french historiography. While pedestrian areas are common in European towns, the subject remains a blind spot that prevent analysis of continuity and change with the interest for pedestrian places in present urban planning. The second deals with epistemological issues. It aims to renew the approach of city centers evolution after 1945, breaking with the paradigm of State policies as the sole driving force of urban planning and exploring, in this field, the role of local initiatives, social mobilisations and transnational exchanges. It also aims to deconstruct a mental framework in which innovation belongs to new urbanised areas, whereas city centers are to be dedicated to patrimonalization and heritage conservation. Dealing with the old urban fabric, urban planning has no obvious solution.

I århundraden har gator haft ett ekonomiskt, medborgerligt, kulturellt, socialt och politiskt värde. Gator var tidigare de främsta ‘platserna’ där människor samlades för att umgås, handla och koppla av. Men från 1950-talet och framåt, då antalet motoriserade fordon började ta fart, har gatornas funktion som ‘plats’ förbisetts. Som ett resultat har gator utformats och planerats för ett enda syfte, det vill säga flödet av fordonstrafik. Men i takt med ett växande intresse för social och urban hållbarhet har den moderna gatans roll och funktion i våra städer ifrågasatts. Kritiken har ofta riktats mot att gator under de senaste årtiondena endast behandlats som korridorer för trafikflöden fastän de kan erbjuda så många fler funktioner. Diskussionen har därför till stor del handlat om behovet av ett skifte från gata som en länk eller en trafikled till gata som en plats eller en destination. Under senare år har olika begrepp såsom ”gator för människor” och ”gator som platser” fått stor uppmärksamhet. Dessa koncept syftar till att utgå från människor vid utformning och planering av gator. Exempel från hela världen visar hur allt fler städer tar gator i anspråk och omformar dessa till just platser för människor. I Stockholm exempelvis finns det en tradition sedan år 2015 att tillfälligt omforma konventionella bilgator till sommargågator för människor under sommarhalvåret.  Syftet med denna studie är att mäta och utvärdera det offentliga livet och de rumsliga kvaliteterna före och efter den temporära utformningen av Rörstrandsgatan och Skånegatan till sommargågator i Stockholm. Vidare är fokus för denna studie att utforska nyckelbegrepp och teorier för hur man utformar ”gator som platser”. De två huvudfrågorna som ska besvaras i denna studie är:  (1) Hur förändras det offentliga stadslivet och de offentliga rumsliga kvaliteterna före och efter den tillfälliga omformningen av Rörstrandsgatan och Skånegatan till sommargågator? (2) Vilka är nyckelbegreppen och de viktigaste teorierna inom stadsplanering för diskussionen om ”gator som platser”? I denna studie har två metoder använts; direkt observation och litteraturstudie. Direkt observation följer Jan Gehls observationsmetod. Det är en metod som används för att studera samspelet mellan det offentliga rummet och det offentliga stadslivet genom att använda en kombination av flera olika verktyg. Dessa verktyg kan i sin tur användas för att mäta det offentliga stadslivet på olika sätt. En litteraturstudie har också använts för att samla information om olika teorier för hur man skapar gator där människor vill vistas och spendera tid.  Resultaten i denna studie visar att sommargator har en positiv inverkan på det offentliga stadslivet. Exempelvis noterades fler sociala interaktioner mellan människor, antalet aktiviteter som ägde rum ökade också vilket gjorde gatan livligare under hela dagen. Resultatet visar också att människor dröjer sig kvar och stannar till en längre stund på sommargågatorna. / For centuries streets have had an economic, civic, cultural, social and political value. Streets used to be the major ’places’ where people gathered to socialize, trade and relax. However, since the growth of motorized vehicles started in the 1950s, the ‘place’ function of streets has been overlooked. As a result, streets have been planned for one major purpose only, that is, the mobility of vehicular traffic. However, with today’s growing emphasis on urban and social sustainability, it is being recognized that there is a need to shift the function of streets and instead favor the ‘place function’ over the ‘traffic function’. Streets are much more than corridors of vehicular movement. In recent years, concepts such as ‘streets for people’ and ‘streets as places’ have gained much attention. These concepts aim to put people first in the design of streets. All around the world cities are reclaiming streets as public spaces for people. In Stockholm, for example, conventional streets are temporarily redesigned as summer pedestrian streets during the summer. The purpose of this study is to measure and evaluate the success of public life and public space qualities before and after the temporary redesign of Rörstrandsgatan and Skånegatan into summer pedestrian streets in the city of Stockholm, Sweden. Further on, the focus of this study is also to explore key concepts and main theories of how to design ‘streets as places’. The two research questions to be answered in this study are: (1) How does public life and public space qualities change before and after the temporary redesign of Rörstrandsgatan and Skånegatan into summer pedestrian streets? (2) What are the key concepts and main urban planning theories needed in the discussion of ‘streets as places’? For this study two methods were used; direct observation and literature review. Direct observation follows Jan Gehl’s method of observation. It is a method used for studying the interaction of public space and public life by using a combination of multiple public life tools. Overall, these tools can be used to measure public life in various ways. Literature review was used to determine the fundamental factors that contributes to make streets places where people want to spend time and linger.  The results show that summer pedestrian streets have a positive impact on public life. For example, more social interactions were observed, the amount of activities taking place also increased making the street more lively throughout the day. The result also shows that people stay a longer time on the summer pedestrian streets and linger.

This study aims to identify and describe discourses about the city and how they appear from different stakeholder’s views regarding the transformation of Storgatan to a pedestrian street during the summer in Linköping city. This creates a deeper insight into how work towards sustainability become visible in the planning of the inner city. The study uses a discourse analysis of interviews and texts to study which identified discourses about the city become apparent. Conflicts that appear regarding the transformation of Storgatan is also analyzed. Results show that while different stakeholders follow similar discourses about the city regarding their ideal, they are also expressed in different ways and can relate to different meaning. The conclusion is that the different stakeholders largely agree that the implementation of a pedestrian street on Storgatan is something positive, and that a good foundation for an eventual future permanent implementation of the pedestrian street is shown. / Studien syftar till att identifiera och beskriva vilka diskurser om staden som blir framträdande hos olika aktörer i samband med Storgatans omvandling till sommargågata och därigenom få en fördjupad förståelse för hur arbetet mot hållbarhet tas i uttryck i innerstadsplaneringen. Det görs via en diskursanalys av intervjuer och texter, där tidigare identifierade diskurser om staden används. Samtidigt undersöks även vilka konflikter som finns kring Storgatans omvandling. Resultaten visar att de olika aktörerna har liknande diskurser kring deras vision av stadens utformning, dock tar de sig i uttryck på olika sätt. Konflikter och utmaningar som uppstår kopplat till detta gäller främst trafiken i området där den största utmaningen är kollektivtrafikens omflyttning. Slutsatsen är att de olika aktörerna som varit delaktiga i studien generellt sett ställer sig positiva till gågatans implementering och det också finns en god grund för en eventuell framtida permanent implementering av den.