<p>Denna uppsats fokuserar på King Hus actionestetik och den montagekonstruerade rörelsen, enligt en konkret syftesformulering som lyder: Att öka förståelsen för King Hus estetiska val genom att belysa vissa rytmiska rörelsetendenser, såsom en konstruktion av filmens montage, och dess relation till två vitt skilda konstyttringar, med dessa avses Pekingoperan och cinéma pur. Ledande tes genom uppsatsen är att Hus visuella stil visserligen är starkt präglad av ett personligt intresse och en djup förståelse för estetiska normer i Pekingoperan, men att han samtidigt genom ett skickligt utnyttjande av cinematiska tekniker skapar en alldeles unik version av kinesisk estetik, som måste förstås som specifik för filmmediet. Sammantaget är förhoppningen att resultatet skall bidra till avmarginaliseringen av Hu som förvaltare till en förment essens av traditionell kinesisk kultur. Metoden består i en jämförande analys av rörligt bildmaterial i två steg, som illustrativ modell och teoretisk ingång till rörelsebegreppet tillämpas Heinrich von Kleists marionett och i dess förlängning även Sergei Eisensteins biomekaniska rakurs.</p><p>Min analys leder mig till slutsatsen att den rytmiska rörelsen i Hus actionscener har starka likheter med såväl Pekingoperan som cinéma pur, och jag vill på grundval av detta föreslå att Hu snarare bör förstås som en nyskapare av kinesisk estetik, då han positionerar sig någonstans mellan traditionalism och modernism genom att skapa en estetisk jämvikt mellan teater och film där ingenderas legat går förlorad.</p>

Denna uppsats fokuserar på King Hus actionestetik och den montagekonstruerade rörelsen, enligt en konkret syftesformulering som lyder: Att öka förståelsen för King Hus estetiska val genom att belysa vissa rytmiska rörelsetendenser, såsom en konstruktion av filmens montage, och dess relation till två vitt skilda konstyttringar, med dessa avses Pekingoperan och cinéma pur. Ledande tes genom uppsatsen är att Hus visuella stil visserligen är starkt präglad av ett personligt intresse och en djup förståelse för estetiska normer i Pekingoperan, men att han samtidigt genom ett skickligt utnyttjande av cinematiska tekniker skapar en alldeles unik version av kinesisk estetik, som måste förstås som specifik för filmmediet. Sammantaget är förhoppningen att resultatet skall bidra till avmarginaliseringen av Hu som förvaltare till en förment essens av traditionell kinesisk kultur. Metoden består i en jämförande analys av rörligt bildmaterial i två steg, som illustrativ modell och teoretisk ingång till rörelsebegreppet tillämpas Heinrich von Kleists marionett och i dess förlängning även Sergei Eisensteins biomekaniska rakurs. Min analys leder mig till slutsatsen att den rytmiska rörelsen i Hus actionscener har starka likheter med såväl Pekingoperan som cinéma pur, och jag vill på grundval av detta föreslå att Hu snarare bör förstås som en nyskapare av kinesisk estetik, då han positionerar sig någonstans mellan traditionalism och modernism genom att skapa en estetisk jämvikt mellan teater och film där ingenderas legat går förlorad.