Studien är en analys av Elin Wägners Norrtullsligan (1908) och Pennskaftet (1910) ur ett rumsligt perspektiv, med inriktning på genus. Syftet är att fördjupa läsningen av romanerna samt relatera dem till sin tids- och samhällskontext. Romanerna utspelar sig i medelklassmiljöer i Stockholm under tidigt 1900-tal, och handlar om kvinnor som omformulerar sina roller ochengagerar sig i bättre villkor. De centrala frågorna är: Hur gestaltas, representeras och diskuteras rum och stad i romanerna? Vilka rum använder karaktärerna och hur använder de dem? Den teoretiska utgångpunkten är att kombinera litteraturvetenskap med rumsteori, inspirerad av Alexandra Borgs avhandling En vildmark av sten (2011). Rummet uppfattas som en social produkt, med hjälp av begrepp från Henri Lefevbre. Studien relaterar till de tidigare analyser av Wägners romaner som gjorts med feministiska eller rumsliga förtecken. Studien visar att rummen skildras ur romanernas tydligt kvinnligt subjektiva perspektiv. Kvinnorna lever under alternativa bostadsformer men erkänner inte dessa bostäder som hem. De anser sig behöva en man för att legitimera hemmet. Vidare är kvinnornas tillvaro i de offentligastadsrummen sexualiserad och i romanerna hanterar kvinnorna detta genom att ge sig in i en identitetsmaskerad, där de genom att utge sig vara omoraliska skapar sig frihet. Studien diskuterar också arbetsplatser och rum för politisk verksamhet i romanerna.

I Pennskaftet utformar kvinnorna ett systerskap när de känner sig solidariska med sitt kön. Utan systerskap skulle inte rösträttsarbetet kunna utföras. Flera av kvinnorna i romanen visar en solidaritet både till de kvinnor som följer normer och de som är normbrytande. I frågan om kvinnlig rösträtt uppstår ett ”vi” och ”de andra”, vilket medför en begränsning för systerskapet. Detta sker även inom familjen och när kvinnor från skilda samhällsklasser möts. Kvinnosolidariteten blir lidande när kvinnor från olika samhällsklasser har svårt att känna en samhörighet. Bevisligen finns en frånvaro av systerskap i Pennskaftet. Men när de två huvudkaraktärerna, Pennskaftet och Cecilia, interagerar blir en kvinnlig solidaritet ytterst framträdande. I Pennskaftet utbildas några män till att lära sig mer om kvinnor och rösträtten och de blir en tillgång. Till skillnad från Norrtullsligan där männen ses som det största hindret för kvinnor att uppnå riktig systerskap. Kvinnorna sviker varandra för männens skull och systerskapet blir bortvalt då kvinnorna hellre fokuserar på att träffa en make. I Norrtullsligan är det frånvaron av systerskapet som är som mest påtagligt, vilket medför begränsningar för kvinnorna i romanen. Trots att kvinnorna möts i en gemenskap med sin dåliga ekonomi, och på grund av det anordnar en strejk, så misslyckas strejken då några av kvinnorna bestämmer sig för att dra sig ur och inte ställa upp för sina medsystrar. Frånvaron av systerskapet är markant. För systerskapet i Pennskaftet är männen till kvinnornas fördel, medan männen i Norrtullsligan blir en nackdel.