Background: Peripheral arterial disease (PAD), as a consequence of atherosclerosis in the arteria of the limbs, affects one of ten Swedes older than 65. PAD can develop slowly and silently, and involves an increased risk for cardiac infarction and stroke. Measurement of the patient´s ankle blood pressure and calculation of the ankle-brachial index is an evidence-based method to discover PAD. Objective: To investigate how district nurses and general practitioners perceive this method of examination and experience possible obstacles to why it is not more commonly applied at primary health care centres. Method: Data collected by semi-structured interviews have been processed by qualitative content analysis with a manifest onset. Results: The participants described a lack of routine for the measurement of ankle blood pressure at their health care centres. In their experience the cooperation of district nurses and general practitioners was characterized by insufficient information and unclear roles. Conclusion: As a consequence of lacking routines and indistinct roles at the health care centres, measurement of ankle blood pressure was not always performed as indicated in the guidelines. More knowledge and established routines could have led to better care for patients with PAD. / Bakgrund: Perifer artärsjukdom till följd av ateroskleros (åderförfettning eller åderförkalkning) i benens pulsådror drabbar en av tio svenskar över 65 år. Sjukdomen, som länge kan vara symtomfri, medför en ökad risk för hjärtinfarkt och stroke. Ankeltrycksmätning och beräkning av ankelbrakialindex är en evidensbaserad metod för att upptäcka perifer artärsjukdom. Syfte: Att beskriva hur distriktssköterskor och distriktsläkare uppfattade mätning av ankeltryck, beräkning av ankelbrakialindex och eventuella hinder för att använda metoden inom primärvården. Metod: Data samlades in med hjälp av semistrukturerade intervjuer och analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats. Resultat: Informanterna upplevde att rutiner för att mäta ankeltryck saknades på deras vårdcentraler. I stället var det upp till informanterna själva att avgöra om och när de skulle mäta. Samarbetet kring patienterna mellan distriktsläkare och distriktssköterskor präglades av bristfällig information och oklara roller. Slutsats: Avsaknaden av rutiner och en otydlig rollfördelning ledde till att ankeltryck inte alltid mättes på de patienter som borde ha undersökts med hjälp av metoden. Bättre kunskaper och rutiner för ankeltrycksmätning i primärvården skulle kunna leda till säkrare vård för patienter med perifer artärsjukdom.